Gruppgympa och jag

ok, fick lite inspiration när jag TRÄNADE, hör och häpna! Jag har börjat på gruppgympa.Jag läste

i boken "Sluta oroa dig, börja leva!" (en av många självhjälps böcker jag läst genom åren för att försöka sätta mig in i mitt eget tänkande och välbefinnande, Kay Pollak är också en "favorit", dock inte hon den blonda, kommer inte ihåg vad hon heter) att om man håller sig

igång så tänker man mindre. Detta fungerar inte på mig. Jag tänker mer när jag studsar runt där på gympagolvet och svettas efter 2 min. När musiken väl börjar ser jag hur alla egentligen vill ha lite alkohol innan de börjar röra sig till rytmerna. Jag vill iaf. Jag ska nog ta med mig en plunta till nästa vecka och bjuda. Dessutom oroar jag mig för att jag kanske gör fel rörelser än de andra, även om jag tror att jag gör rätt så ser jag ju inte mig själv och då kanske folk tror att jag är dum i huvudet. Dessutom svettas jag mycket. Dels pga. nervositeten av att jag ser ut som en fjån och dels för att mina svettkörtlar och jag inte kommer överens.

SEN i slutet när dom släcker ner och man ska ligga där utlämnad som en (bokstavligt talat) en blöt pöl är jag alltid rädd att den där stången

eller lampan som hänger där, 10 meter upp i taket ska lossna och ramla ner på mig. Saker kan faktiskt hända just dig! Saker händer alla någon gång.

Sen borde dom sjunga "bananas are for monkeys" till melodin "diamonds are forever". Testa själv, det funkar. Jag borde jobba inom TV reklam.

Jag bloggar, därför finns jag.

Det går så jävla slött att skriva här. Jag brukar komma på en bra slinga att tänka på när jag lägger mig ner för att vila på kvällskvisten. Då tänker jag även att jag kommer att komma ihåg alla bra saker jag kommer på.

Några av sakerna jag tänker på är:

1. Jag är rädd för nyblivna föräldrar. Jag är rädd att jag ska förolämpa dem eftersom jag inte kan relatera.

2. Världens mysterium, varför lever vi?

3. Var är alla gubbar på lokaltidningen?

4. Ska jag köpa en gård på landet och bruka den eller ska jag försöka bli hipp och cool och jobba med något coolt asballt program på P3 och va liksom den alla gillar?

5. Varför är jag aldrig nöjd?

Mitt 90-tal.

Det sägs att ens musiksmak bestäms i 20-års åldern. Kanske för en del. Jag frågade en kille en gång vilket årtionde som präglat honom mest. Han sa 00-talet. Han är två år yngre än mig. Kanske inte spelar någon roll. Men om du undra.

Jag vill påstå att 90-talet har satt sina spår mest i mig. Det var då jag gick hela grundskolan. Jag minns förskolan dock mer än typ 2:an. Jag hatade 2:an till typ 6:an. Barn kan vara så jävla dåliga människor. Lärare också för den delen.

Iallafall. Vi hade MTV och VH1 hemma ganska tidigt så min bror spelade in musikvideos på vhs och förde sen över dem till kassett. Fantastiskt! Vilka blandband!

Han brukade också beställa skivor från CDONs katalog. Jag fick beställa ibland när jag sparat ihop min veckopeng. Den första skivan jag köpte var 4 non blondes. Mycket bra skiva.

I många fall föredrar jag nog musiken jag valde som väldigt lite framför mycket som finns nu.

Jag var inte ett stort fan av pojkbanden (förutom Hanson. Respect) men jag lyssnade för det skulle man göra. Ace of Base var också en skiva jag köpte som 9 åring. All that she wants var den första låten jag lärde mig utantill. Jag brukade sjunga den när jag gungade på gungställningen som stod hos mormor. Jag tror jag försvann in i MTV och VH1 efter skolan för att slippa idioti.

00-talet för mig är nästan en större dimma än 2:an i grundskolan. Det finns ingen röd tråd i mitt liv där. Förutom gymnasiet. Sen gick det utför. Eller uppför. Mycket som hände, så lite plats kvar i huvudet.

Jag ser fram emot 10-talet. Jag har rensat ut lite plats i mitt huvud nu. Du är välkommen med nya minnen. Happy Nation.

Hejdå.

Jag funderar på om jag ska döpa om bloggen till Jobbsökarbloggen.

Jag vet att det går att få jobb utan ett nätverk och kotakter. Men det verkar vara svårare. Man måste ha det där lilla extra. Men om jag inte har det där lilla extra då? Det där lilla extra som kanske inte visar sig vid anställningsintervjun.

Åh vad ska man göra. Jag orkar inte ens skoja längre.

Hejdå.

Ansökningsbrev

Kära arbetsgivare,

Är det lönt att jag söker detta jobb? Jag har alla kvalifikationer, ett bra CV och bra meriter, men det fattas en sak: Jag känner ingen som jobbar på erat företag.

För visst har ni redan bestämt er för någon? Någons kusin eller systerson, kanske bara en bekant till chefen?

Jag vet hur det fungerar. Men hur kommer det att fungera för mig med en bra utbildning och viljan att arbeta hårt när jag inte har ett nätverk? Jag ber om ursäkt för att jag inte föddes in i en familj som har alla kontakter som jag uppenbarligen behöver för att få ett jobb i det här landet.

Så, tack för din tid och tack för att jag fått slösa ytterligare några minuter på att skicka in en ansökan till ett jobb som jag antagligen inte kommer att få.

Vänliga hälsningar