ang. mitt brev

Artikeln i Amelia handlar om att 70-talist kvinnorna är sura för att 80-talist kvinnor tycker om att laga mat och baka. Man kan ju tycka att det är en värdslig sak. Deras syn på det hela är att vi har en gång befriats från dessa sysslor, vi är inte längre kedjade vid spisen. Men all media trycker ju på att vi ska laga mer mat och inte köpa färdig, för hälsans skull, krävs det då inte att man står vid spisen? Det dom missar är väl också att många 80-tals MÄN tycker om att baka och laga mat och dom har aldrig frigjorts från denna syssla. Påståendet att det skulle vara ett förtryck att laga mat är ju bara trams, ett jävla utspel för att få mer mediatid. Vi vet hur kvinnor frigjort sig och vi är glada för det idag, men det handlar inte om att dyrka och vara tacksamma.

Vad hände med tradition? Jag vet inte vad dessa 70-tals, storstads donnor har för tradition med sig hemifrån men i min familj har vi alltid lagat mycket mat tillsammans. Jag har stoppat korv med mormor, lagt in sill (ingen jäkla snabbsill) och bakat bröd. Ja, även plockat höns. Makabert kan en del tycka, men min mormor kommer från en fattig familj i en fiskeby på landet med en massa syskon och ingen far (han dog ung). Mormors mamma var en stark kvinna som arbetade hela dagarna och lagade mat till sina barn. Inte mycket mat men det gjorde också att alla barnen lärde sig värdet på mat och tid tillsammans, något som gick i arv. Att hjälpas åt. Är det fel? Tydligen. Nu ska det va en latte on the go och skryt med hur mycket man INTE hinner med för man är så jävla upptagen hela tiden. Det är väl inget värdigt liv?

Låt dom som vill baka, baka och dom som inte vill slipper. Jag säger inte till Ann Söderlund att göra muffins, då behöver hon väl inte heller säga till mig att INTE göra muffins.