onsdag 16 november 2011
God damn it.
En sak som jag inte förstår är hur jag inte ens blir kallad på intervju till alla de 365 jobb jag söker. Paranoid som jag är börjar jag fundera på om det går ett globalt rykte och skitsnack om mig som gör att ingen vill anställa mig. Sen börjar jag tänka ”men så viktigt eller känd är jag inte så att folk skulle vilja göra något sånt” och så mår jag plötsligt dåligt för att ingen bryr sig….
Jag förstår hur det går till. I de flesta fall så anställs någon som redan varit på platsen eller som någon känner. Jag känner typ ingen. Jo det gör jag men inte någon som kan göra något åt saker tror jag.
Men jag menar, vad är det ni vill ha, alla tidningar och radiostationer där ute i landet?
Jag har två utbildningar där en är en journalistutbildning. Jag har erfarenhet av studentradios och kårtidningar. Erfarenhet av SR och nyhetstidningar.
Jag var för fanken ansvarig för en hel radiostation i Växjö och ännu bättre satte jag ihop och byggde upp en radiostation på tre olika språk som hade 200 000 unika lyssnare på webben och nådde ut till 50 000 människor i området under två veckor i somras. Nä, jag var inte ensam, men jag var ansvarig och sökte tillstånd, hitta folk att jobba med, hjälpte till att producera program, klippte intervjuer och självkörde. Hur många har gjort det? Jo, ganska många, men inte mitt ute i ingenstans. Men det kanske inte är någon gedigen erfarenhet eftersom jag inte känner rätt människor? Eller är det den sakens skull att det var inom scoutverksamheten och scouterna är ju ganska mesiga och platsar inte in bland de kulturella mer svåra och coola journalisterna? Jag bara frågar!
Är det det att jag ibland ser lite arg ut? Jag är ledsen, men jag ser ut såhär, jag är medveten om det, men om jag skulle gå omkring och le hela tiden skulle du bli rädd.
Det tråkiga är att jag får liksom aldrig ens en chans.
Jag drar nu. Eller rättare sagt imorgon.