Varje onsdag träffas 7 kvinnor i sina bästa år för att äta mat och titta på TV. Detta fenomen kallas TV-kväll.
De flesta av oss härstammar från scouterna i Östra Torp. Vissa har gått i samma klass, vissa är släkt och vissa är bara välkomna.
Jag är yngst med mina ringa 26 år. Vi har det trevligt tillsammans, turas om att vara värdinnor och som sagt kollar på TV.
Nu för tiden ser vi bröllopsprogrammet på 4:an, sen det bästa; Biggest Loser UK. Och igår tittade vi på livet på BB från England. Det har varit vissa dispyter till om vi ska se det eller inte, vissa tycker inte det är trevligt med att se en person pressas ut via en vagina, andra är neutrala.
Igår kom jag att tänka på en sak. Vissa av oss har sällskap, men ingen av oss har barn. Jag tror att alla av oss har andra vänner som har barn eller är gifta, finns dem som är både och. Faktiskt, det finns.
I alla fall så sa en av oss igår; ”Vem vill föda ett barn idag?”
Jag vet inte om det är för att det gör jävulisiskt ont eller på grund av att inte vilja sätta en människa till världen som är full av idioti?
Jag ser det såhär: Jag är inte rädd för att föda ett barn eller två, jag vet att det gör ont och att man kan spricka och inte sitta på flera dagar. Jag vet också att det kan gå fel. Det är jag inte rädd för. Det jag tänker på är när föräldrar berättar om sina barn som går på dagis eller i skolan, att andra barn biter deras barn, tar strypgrepp på deras barn osv.
När jag gick i grundskolan hade jag alltid ont i magen, jag ville inte gå till skolan för där fanns mobbare. Mobbare som jag förstår nu också mådde dåligt. Men hur säger man det till ett barn?
Jag kan sätta ett barn till världen och uppfostra den så gott jag kan, men jag kan inte skydda den mot vad andra kommer att säga eller göra. Jag kan ha cykelhjälm på mig men jag kan inte hindra ett fyllo från att köra på mig.
Jag vet att det finns folk som inte håller med och det respekterar jag. Men jag tycker att det är en otroligt självisk handling att sätta barn till en värld som är sjuk. Med det säger jag inte att det är fel. Jag kommer troligtvis skaffa barn i framtiden och göra allt jag kan för det barnet. Men jag kan ändå inte slita mig från tanken att jag inte borde. Inte på grund av mig utan på grund av världen. Det finns fantastiska föräldrar, det finns också dumma i huvudet föräldrar.
__
En annan sak. Jag har tidigare nämnt det här satans diskussionen om att 80-talister skulle vara lata och 70-talister driftiga. För en vecka sedan såg jag på nyheterna om att kvinnor födda på 80-talet ville flytta ut på landet. Dom intervjuade en tjej som sa att 80-talisterna vill satsa på familj, barn och att baka bullar. Jag blir så trött.
Kan det inte ha att göra med vem våra föräldrar var/är? Låt oss nu för skojs skull dela in dem i fack också. 40-talisterna, eller köttberget då, var driftiga, dom är fortfarande driftiga och har svetsat sig fast på arbetsmarknaden. Många 40-talister har barn som är 70-talister. Samband? Jag tror det. Jag kan inte så mycket om 50-talisterna men dom kan säkert ha hamnat i de driftiga 40-talisternas skugga. Som 80-talisterna. Många 50-talister har barn som är 80-talister.
Mina föräldrar är 40-talister. Förklarar det varför jag inte vill stanna hemma och baka bullar resten av mitt liv?
Sen, bara en tanke, folk kanske är olika? Jag vet inte. Typ.
(Jag skyller på att jag var ett stort barn och liten vuxen)