12-13 januari 2011

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för vissa saker. Är jag uttråkad av livet eller vill jag göra det bästa av situationen medans jag ändå är satt på jorden? Jag vill nog påstå det sista.
Denna historia börjar redan hösten 2009. Jag bodde hos Thomas i Stockholm och såg att Försvarsmakten sökte radiojournalister till psyopsförbandet, psykologiska operationer, nånting nånting. Jag sökte jobbet och blev kallad på intervju. Jag tror att jag blev kallad för att jag skrev ut mina ansökningar på grönt papper…..
I alla fall, jag fick veta att tre personer hade kallats på intervju, så lite stolt var jag. Det var en intervju och jag fick inte jobbet.
I höstas fick jag ett mail från chefen för radion på psyopsförbandet som skrev att de sökte folk igen och jag var välkommen att söka. Arbetslös och förtvivlad av att SR Malmöhus inte ville behålla mig efter alla fantastiska naturinslag jag gjort, sökte jag. Jag blev kallad på intervju igen, denna gång med andra regler. Jag fick veta att skulle jag gå vidare skulle det ske ett fys-test som intervju del 2. Detta var precis innan jul. Jag fick sedan veta att jag gått vidare. När jag tänker tillbaka på det så tror jag att jag redan hade ställt in mig på att gå vidare. Eftersom jag ändå betalar 400 kr/mån för ett SATS kort så började jag träna mer regelbundet och tyckte att jag gav ganska bra ifrån mig. Jag tränade dessutom lite med Nils för att jämföra mig, i mitt huvud skulle jag springa runt med biffiga jarheads och svettas blod, allt detta var jag förberedd på.
Men så kom dagen då jag skulle åka till Enköping. På stationer i Malmö satt jag och väntade på tåget och kände att jag inte ville åka. Dessutom ringde chefen för att berätta att jag skulle utföra testen med 2 andra sökande som också gått vidare. Pressen blev större. Jag gick i alla fall på tåget som var i tid. Jag skulle bo hos Nadia över natten i Jakobsberg och väl där kändes det lugnt. På natten fick jag sova på en madrass som jag sovit på innan, men denna gången var den hårdare och mer obekväm än tidigare, dessutom sov hennes systers lilla hund under täcket, vid mina ben hela natten och låg och sparkade mig. Inte mycket sömn alltså.
På morgonen åkte jag till Enköping. Nervös som fan. Innan testet skulle jag intervjuas igen. Det gick bra. Punkt.
SEN. På träningskläder och träffa de andra sökande och träffa kvinnan som skulle hålla i testet. Fem styrkedelar och ett springtest, eller bip-test.
Jag har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv. Jag klarade 2 saker av fem med lägsta poäng. Fy fan. Det låste sig i mitt huvud. Arg som fan på mig själv och försökte hejda mig från att gråta (inte speciellt matcho att börja böla bland en massa militärer) svalde jag min vrede vilket resulterade i att den satte sig i halsen under bip-testet och jag börja hyperventilera och avbröt. Jag fick ingen luft. Kvällen innan när jag kom till Stockholm gick jag direkt till SATS för att springa. Eftersom jag suttit på ett tåg hela dagen ville jag inte ta ut mig helt så jag sprang i 15 minuter utan problem. Kanske inget maraton men ändå.
Efter att jag gjort bort mig skulle jag åka hem. Jag kände mig redan matt i kroppen och helt stel när jag åkte in till stationen vid 17:30 tiden. Tåget skulle gå 18:23.
18:10 får jag ett sms där det står ”Veolia har ställt in ditt tåg på grund av lokbrist och bokat om dig till 23:52”. LOKBRIST? Jag skulle vilja se den lokföraren när han kommer till lokparkeringen och ser att det inte finns ett lok till honom. Vet dom inte det mer än 10 minuter innan?! Det är ett under att folk lyckas ta på sig byxorna på morgonen.
Vid den tiden var jag helt slut i kroppen, jag frös och hade ont i huvudet. Jag hade en tung jävla datorväska och det var trångt i hela Stockholm kändes det som. Jag orkade inte åka till Nadia igen. Så jag fick snällt sitta och vänta på nattåget.
På en bänk i Stockholms central. Där satt jag. Som en jävla luffare. Arg, uttråkad, ont i lemmar jag inte ens visste att jag hade. Jag satt först och tyckte synd om mig själv för att jag gjort bort mig sedan gick min självömkan över till vrede mot styrketestet. När i det militära behöver jag hoppas en halvmetet rakt upp i luften? Är det när dom skjuter på våra fötter? Jag förstår att man måste ha en viss fysik även som civilare men vanliga situps och armhävningar och hänga från en pinne visar väl inte vad man klarar av när man väl är i skogen? Jag blev förbannad. Mamma föreslog att jag skulle skriva en bok om det. Det kanske jag gör.
Oj, vad tiden inte gick fort. Jag började fundera på om det var militären som ställt in tåget för att testa min uthållighet och mitt psyke. Ja, mina paranoida tankar smyger sig fortfarande på även om jag lärt mig tygla dem.
Väl på tåget hamnade jag med ett ungt par där tjejen pratade så ynkligt att jag ville smälla till henne. ”åh, ska vi sova här, åh här e bara 4 platser, åh äckliga filtar…” Jag fällde upp mellansängen till dom, klättrade upp längt upp (jag har höjdskräck men jag kände att vill gud ta mig genom att få tåget att tvärnita och jag ramlar ner och bryter nacken så vem är jag att säga emot?)
Ont i hela kroppen, kall, spänningshuvudvärk, arg och ynklig somnade jag strax efter Stockholm Södra.
Vad har jag lärt mig av detta? Jo, jag har lärt mig att får jag för mig innan att jag inte klarar något så sätter den tanken sig i huvudet omedvetet och jag klarar ingenting. Dock klarar jag att sitta på en centralstation i sex timmar.
Vilken bra början på 2011.
Förresten, jag fick inte jobbet. Hade för få meriter. Tydligen kunde dom inte läsa det på mitt CV innan jag blev kallad. Ja, jag är arg. Som vanligt.