Jag tycker att det finns en norm över hur pass ”konstig” man får vara. Eller vad som är okej. Om man är konstig på rätt sätt, dvs. om man är vad jag skulle vilja kalla ”kultur-konstig” alltså när man i sina tonår kände sig ensam och förvirrad och hittade likasinnade på skunk.se eller andra forum på internet och kunde säga ”jag är bara så knäpp” och ens kompis säger ”ja det är du, men det är jag också”. Du kanske va mobbad också, men vem var inte det på 90-talet? Idag är du vuxen och säger inte sånt längre, men du kan mycket om kultur, gärna kultur som inte räknas som Ullared-kultur, för det är en egen kultur, om du ens vill säga att det är en kultur, men det är det. Faktiskt.
Om man är den sortens konstig att man ändå passar in i den normen, då är det okej.
Men att vara konstig och säga saker som gör att vissa inte vet hur dom ska svara eller bli obekväm, det är inte okej. Man får inte säga något som verkar bittert heller, det är ju ganska ofint att vara bitter över saker. Även om man bara gnäller lite så är man bitter, kanske har gnällt för mycket? Men om man faktiskt har riktiga saker att gnälla över och vägrar le bara för att det är det man ska för att få vara med och leka, får man inte det då?
Tänk om man inte har en riktig stil eller hänger helst på Möllan eller Lilla Torg? Vad ska du välja? För du måste välja. Så är det.
Jag vill hem och julpynta. Jag fick ett sms av Nils där det stod att Men in tights som jag beställde i lördags kom på posten idag. Jag vill hem.
Jag har ångest för att jag vill julpynta. Samtidigt som jag vill ha lägenheten fin som den är, vill jag kasta tomtar överallt. Tänk om jag flyttar efter jul. Då har jag bara minnet av hur tomte-explosions-lägenheten såg ut .
