En produktiv dag

Stockholm

Ibland åker jag till Stockholm eftersom jag egentligen pluggar här. Dock gör jag mitt X-jobb nu vilket betyder att jag kan vara vart jag vill i världen och jag valde då att vara i Malmö. MEN ibland har vi handledning som börjar med magknip och avslutas med vånda.

Igår anlände jag till centralen i Stockholm och möttes av en arg kille med hund som blev sur för att läsken på BK inte funka. Han var mycket otrevlig. Hetsig. Sen tvingade Nadia ut mig på shopping MED resväska. Tanken var att hon skulle köpa en mus till datorn men slutade med kroppssalt (som en liten argentinare lurade på henne för 300 kr, vi har numera JÄTTErena händer), 2 par skor, en deo och en datormus för 100 kr.

Nu sitter jag på ett fik och låtsas vara viktig. Det är viktigt att vara viktig här, det har jag lärt mig under tiden jag bodde här.
Saknar jag Stockholm? Njae, jag romantiserar att åka T-bana iaf. Varför vet jag inte. Men det är kul.

En meningslös text, eller en text som säger en del om mig? Hur kommer vi att någonsin få veta?

När jag gick på gymnasiet klädde jag mig mest i baggy-byxor. Dessutom blev jag en gång väldigt glad när en tjej i en skoaffär trodde att jag var skejtare. Förra fredagen ville jag återuppleva detta när jag skulle visa Maries 6 åriga son hur man hoppar med en skateboard i skateboardrampen i Malmö. Det gick inte som planerat. När jag bodde på Campus i Växjö var där en söt liten skejtar tjej som jag såg ibland, jag ville vara som hon. Men det var jag aldrig.

I Henrik Shyfferts "Ett försvarstal" säger han någonting om att hur man ser ut som vuxen visar på något speciellt som hänt i ens uppväxt och sen stannar man där. Han tog sig själv som exempel med sina långärmade T-tröjor under en vanlig T-tröja som va inne på 90-talet när han slog igenom.
Jag undrar vad min stil är. Som min granne en gång sa är jag ingen rock-tjej. Och har dålig musiksmak. Det har jag inte. Jag gillar bara det jag gillar. Men jag har börjat studera mina vänners klädstilar en del och försöker sätta år på dom. Det går sådär.
Jag gillar tanken om att ens kläder säger en del om ens identitet och jag har alltid undrat vad folk tror om mig.
Min kompis Lina och jag var en gång i en klädaffär i Stockholm när hon tog upp en ganska färgglad klänning (Lina gillar svart, vitt och grått) och sa "GUD va ful.... Den skulle passa dig Carolina!" Ska man skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vet inte ens vad denna texten går ut på mer än att jag försöker distrahera mig från mitt X-jobb och alla tankar om pengar och helgen som flyger runt i mitt huvud. Ska jag åka hem till Beddinge? Ska jag gå ut? Ska jag stanna hemma? Ska jag försöka skriva min planeringsrapport mer akademiskt eller skjuta på den lite till och stressa ihjäl mig om 2 veckor? Ska jag gråta en stund över alla svältande barn i världen? Jag hade en period på högstadiet då jag faktiskt gjorde det regelbundet. Idag har jag ett fadderbarn. Han har ritat en teckning till mig med slitna kritor, jag ska skicka ner nya till honom. Jag har redan köpt dom.


Jag på gymnasiet. Jag romantiserar denna tiden. När ska det gå över?

Johans dröm i sin helhet

Detta fann jag i min brevlåda från Johan:

Det började med att jag var på läger. Jag är ofta på läger nattetid så här års.
Min farsa var med på lägret, som hade sjötema. Det fanns ett stort badhus med GIGANTISKA vattenrutschbanor precis bredvid lägerplatsen, men det är en annan femma. På sjötemalägret seglade farsan och några kids runt med ett piratskepp. Det var förbaskat coolt, men jag och några till kom fram till att vi skulle ta oss bort till skeppet på en flotte och ta några av farsans scouter (han var scoutledare förr i tiden) som gisslan. Du skulle ro. Helt ensam var du inte, men de andra skiter jag i. Flotten roddes fram, och piratskeppet välte lite otippat. Farsan blev förbannad, och vi paddlade vidare till Östra Grevie. Det är inte så konstigt som det låter, för paddlar man bara högt nog, kan man nämligen paddla på land, visar det sig.

I Östra Grevie står ett tvåplanshus, och där bor Jeppe och Kringlan. Eftersom vi hade farsan i hasorna, smet vi in där under förevändningen att vi skulle äta middag hos herrarna Rönndahl och Svensson. Du försvann in under en filt som låg vid ett bord i vardagsrummet, där det fanns en massa annat folk, och åt därför inte din middag (Kringlan hade verkligen lagat middag åt oss). Jesper blev stött, och undrade hur man skulle göra för att få dig att äta mat, för det var minsann inte första gången det här hände. Jag fick förklara att man fick vara pedagogisk om man skulle få dig att äta och absolut inte tvinga i dig maten, då skulle du bara bli sur och spotta ut det igen.

I huset fanns det två trappor, precis bredvid varandra. Jag skulle ha tag på dig, för det var dags att gå hem. De andra stod i hallen och väntade (utom en av grabbarna som hade förskansat sig i ett köksskåp och vägrade komma ut därifrån). Jag fick fan i mig inte tag i dig, för när jag gick uppför den ena trappan, gick du nerför nästa, och så höll det på ett tag. Efter en stund blev Jesper sur, och anklagade mig för att snylta efter nya skämt som han skulle dra. Sen hoppade Kringlan på gnälltåget och sa att vi minsann snott deras idéer sen 2005. Under tiden hade du lagt dig under en filt utanför huset där du låg och visade brösten för folk. De var ju nya, och de gamla var sååå 2009, så de gick ju absolut inte att behålla. Efter att ha kollat lite på brösten gick jag vidare till bussen i Ö Grevie och åkte hem. En stund senare vaknade jag.

Smakprov på Johans dröm

På MSN
Johan: I natt har jag drömt jättemycket om dig!
Carolina: vad hände då?
Johan: det paddlades flotte, vill jag minnas. Och så hade du något gig, och åt middag med Jesper Rönndahl och Kringlan Svensson (det bör tilläggas att det är inte första gången Johan drömmer om dessa två karlar). Sen anklagade dom oss för att ha snott deras skämt, igen. Och sen hade du skaffat dig nya bröst för de gamla va sååå 2009. Vet inte hur det sista hängde ihop dock. (jag vill förresten också tillägga att jag har aldrig opererat brösten om någon skulle tro det)

Bilden föreställer Johan.

Utskällning

Igår ringde Marie för att höra hur det gått i helgen. Efter en stund skällde hon ut mig och sa att hon inte trodde det fanns någon som analyserade sig själv så mycket som hon själv, men nu hade hon träffat sin överman, eller detta fall överkvinna då.
Så jag får inte säga att jag är dryg längre. Fuck, jag måste skaffa mig mer pondus....

Egentligen borde jag spela in lite prator och klippa klart första delen av mitt X jobb. Men vem orkar det. Jag sitter och väntar på en dröm som Johan drömde om mig i natt som han ska skriva ner och skicka till mig. Jag har hört fragment av drömmen och uppskattar hans fantasi.

Dryg

Jag har uppmärksammat en sak som jag inte visste om mig själv. Jag är dryg. Detta var jag helt ovetandes av innan. Jag lade märke till det under bilresan upp mot Karlskrona där jag hade ett gig med Fritte Fritzson, Tora Larsson, Nils Lind och Jesper Rönndahl. I nya människors sällskap vet jag inte hur jag ska föra mig. Jag drygar mig inte, det är bara vissa saker jag säger. Jag har även fått det bekräftat av Kristina och Patrik som höll med mig. Men nu vet jag ju så då kan jag jobba med det. Det är som alkoholism, man måste erkänna det innan man kan börja jobba med det.

Hej jag heter Carolina och jag är dryg.
Hej Carolina.