I Henrik Shyfferts "Ett försvarstal" säger han någonting om att hur man ser ut som vuxen visar på något speciellt som hänt i ens uppväxt och sen stannar man där. Han tog sig själv som exempel med sina långärmade T-tröjor under en vanlig T-tröja som va inne på 90-talet när han slog igenom.
Jag undrar vad min stil är. Som min granne en gång sa är jag ingen rock-tjej. Och har dålig musiksmak. Det har jag inte. Jag gillar bara det jag gillar. Men jag har börjat studera mina vänners klädstilar en del och försöker sätta år på dom. Det går sådär.
Jag gillar tanken om att ens kläder säger en del om ens identitet och jag har alltid undrat vad folk tror om mig.
Min kompis Lina och jag var en gång i en klädaffär i Stockholm när hon tog upp en ganska färgglad klänning (Lina gillar svart, vitt och grått) och sa "GUD va ful.... Den skulle passa dig Carolina!" Ska man skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vet inte ens vad denna texten går ut på mer än att jag försöker distrahera mig från mitt X-jobb och alla tankar om pengar och helgen som flyger runt i mitt huvud. Ska jag åka hem till Beddinge? Ska jag gå ut? Ska jag stanna hemma? Ska jag försöka skriva min planeringsrapport mer akademiskt eller skjuta på den lite till och stressa ihjäl mig om 2 veckor? Ska jag gråta en stund över alla svältande barn i världen? Jag hade en period på högstadiet då jag faktiskt gjorde det regelbundet. Idag har jag ett fadderbarn. Han har ritat en teckning till mig med slitna kritor, jag ska skicka ner nya till honom. Jag har redan köpt dom.

Jag på gymnasiet. Jag romantiserar denna tiden. När ska det gå över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar