En kort film om en lång dag

Jag har tråkigt idag, men det behöver inte betyda att du ska ha det!

Mitt möte med Malmös kriminella

I går delade jag taxi med en komiker från Göteborg efter en stimulerande tid med komikerna som uppträdde på Oslipat. När vi stod och sa adjö till alla hörde vi ett krash på nobelvägen utanför Tangopalatset. Mycket riktigt var det en bilolycka med två bilar, ingen kom till skada men polisen kom dit. Plötsligt kom det en massa taxibilar så vi haffa en och då visade det sig att chauffören hade kört dit för att se om det va hans polare som krockat och MYCKET RIKTIGT. Han gjorde peace tecknet till killen som precis blivit tagen och sa att han kände honom, men han va kriminell.
- Är det Black Cobras, frågade jag ganska taget ur luften.
- Ja, han är typ en av ledarna, svarade taxikillen.
- Ni äter ju bara kakor, sa jag och skrattade högt. Är du kriminell?
- Jag? Nej nej, men dom andra är farliga, svarade han snabbt.
Black Cobras rånade för någon månad sen en kakbil men blev tagna med byxorna nere när dom satt och fika. Chauffören verkade uppskatta min humor.
- Följde polisen smulorna, fortsatte jag.
- Vart kommer du ifrån, frågade göteborgaren som annars heter Niklas Andersson.
- Palestina, svarade taxikillen.
- Jaha, mina kompisar kommer från Makedonien, Iran (och nått annat land), sa Niklas och började rabbla olika fraser på olika språk.
Varför kan man fråga sig när varken jag eller den palestinska taxikillen förstod.
- Allt du behöver kunna i Malmö är Habibi, jalla jalla och "bollen är rund allt kan hända", sa jag.
- Ja, det är rätt, det är allt! Skrattade taxikillen.
Senare försökte jag skoja mer och säga att han körde en omväg och skulle stänga taxametern. Han körde ingen omväg men jag kände att vi va på den nivån att vi kunde skoja med varandra.
- Vilka taxibolag ska man akta sig för i Malmö, frågade Niklas.
- Svarttaxi, sa jag och fnittrade.
- Nej, 97, svarade taxikillen.
- Vilken är detta, frågade jag.
- 97.
Vi skrattade gott. Betalade och skildes åt som vänner.

Konstant huvdbry är summan av ostimulans i vardagen

Om du är tjej som läser detta så har du nog förståelse för mina känslor.
Min första förälskelse som jag kan minnas var en prins i en barnserie som hette Candy Candy. Han var tecknad, men jag har hört att det är vanligt bland barn att vara kära i tecknade figurer. (Dessutom var jag lite paranoid och trodde att jag konstant blev filmad, vilket inte gjorde det lättare när The Truman show kom. Men det är egentligen en helt annan historia. Jag skyller på Kyrkans barntimme som jag medverkade i under min barndom i Växjö. Jag kom hem en dag och sa till mamma ”Mamma, Gud bestämmer allt jag gör…”)
I alla fall. Senare när jag började småskolan var jag inte speciellt intresserad av pojkar för dom va bara elaka mot mig och jag hade dålig självkänsla.
Men när jag gick i 5:an/6:an hade jag en kompis som tyckte om Backstreet Boys och var kär i Nick, jag skulle då också vara kär i någon där, jag va kär i Brian. Den sortens kärlek kunde jag senare känna igen (dels för att jag va kär i Taylor i Hanson, men vem va inte det?) med killarna som gick i nian när jag gick i sjuan. Alla tjejerna tvingades in i en ”vem är du kär i?!” lek där man nog va ute om man inte sa ett namn. Jag va alltid kär i dom populära killarnas mindre populära kompisar, jag kunde nog relatera till dom.
Samma sak i ettan på gymnasiet. En kärlek som man inte kan ta på, som på något vis är förbjuden och skulle man mot förmodan träffa dessa pojkar och prata med dom så sprängdes hela luftslottet. Jag vet dock att ur ett psykologiskt perspektiv så är detta nyttigt bland unga flickor för dom lär sig vad som finner bra hos det motsatta könet tills de blir vuxna.
Men jag håller fortfarande på så!!! Det uppstår ofta när det inte händer något i mitt sociala liv och trivs med att gå och lägga mig lite tidigare för att fantisera om hur det skulle vara när HAN friar till mig. Förr handlade det om när HAN skulle bjuda ut mig (för det gjorde man liksom på högstadiet och gymnasiet??), nu är det frieri. Inte för att jag är desperat och vill gifta mig, men jag fantiserar ju bara, då kan HAN lika gärna fria.
Numera handlar det förvisso inte om någon äldre på skolan, jag gör ju X-jobb hemifrån. Men fenomenet är intressant. Ibland får jag huvudvärk av allt tänkande och måste kolla på TV kl 02.00 på natten.

Gitarrsolo

Jag har lyckats på något sätt "skälla ut" publiken för att dom inte fattar mina skämt eller skrattar på fel ställen minst 3 ggr nu. Fast en kille kom fram till mig i torsdags och sa att han gillade min dryga stil. Så något gör jag ju bra. Min fantastiska personlighet har hittat hem!

En parantes. Dagens fel-hörning.

Carolina: Jag skulle bara vilja ha någon att skeda med.

Marie: Freda eller ofreda?

Nu vill jag bli nostalgisk

Jag tycker om att tänka på tiden när jag gick på gymnasiet. Jag var inte speciellt populär, tror jag va ganska vanlig, men ändå ovanlig. Jag och Kristina lärde känna varande efter en fredag på Strandbaden. Vi gick i samma klass men det va detta fantastiska diskotek som förde oss samman. Jag vill minnas att vi låg i Kristinas säng och lyssnade på Kristofer Åström och inte sa ett ljud. Vi tänkte nog att det skulle bli skönt när vi tagit studenten och blev vuxna.

Jag flyttade till Växjö och Kristina flyttade till Linköping. Jag blev beteendevetare och Kristina blev kulturvetare.

Vet vi mer idag? Ja, kanske hur vi ska undvika minor.

Jag brukar fortfarande lyssna på Kristofer Åströms skivor. Denna gången utan infantilställning.

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Svensk Damtidning 4ever

Varje gång jag är hemma i moderbyn lusläser jag Svensk Damtidning för att kunna hänga med när kvinnorna i släkten drar igång med sitt skvallersnack. Veckans tidning kartlägger alla smeknamn som kungabarnen har samt deras vänner när jag snubblar över detta. Jag citerar:
Prins Carl Philip - Kallas Lippi av både vänner och familj. Vissa använder också förkortningen CP.

.....

Är inte det lite väl magstarkt? Mobbing inom kungafamiljen! SKANDAL!

Ni kanske även känner igen namnet Noppe? Noppe är en nära vän till kungen som egentligen heter Carl Adam Lewenhaupt. När han var ett år tittade hans mamma på honom och sen på hunden som hette Noppe och tyckte att dom var lika. Därav fick han smeknamnet Noppe.
Jag är bara glad att mina föräldrar inte tyckte jag var lik våra katter när jag va liten. Vi hade en som hette Snurre och en som jag döpte till Fläcken vid en mycket ung ålder. Mycket logiskt, hon hade en svart nos och vit runt om, som en fläck. Vi hade även ett stående skämt när hon inte kom hem på kvällarna: Ariel har varit här, Fläcken är borta. Mycket humoristiskt.
Jag fick smeknamnet Carro vid tidig ålder, inte så konstigt kanske. Min kompis Emelie kunde inte uttala mitt namn helt så hon drog slutsatsen att Carro var enklare. Däremot kunde hon säga mitt namn varje gång hon ringde hem med frasen: ”Hej det är Emelie, är Carolina hemma?”. Men hon kunde inte säga Carolina på beställning.
Däremot är jag döpt efter North Carolina där mina föräldrar och bror bodde när jag låg i magen. Fiffilurigt.

Ni kan ju själva räkna ut vem som är Fläcken, vem som är Snurre och vem som är jag. Kanske.