Mitt ständiga problem. Det är som en cirkel.

Jag har gjort en impirisk undersökning när det kommer till män jag träffat. Dom säger att dom vill ha en sån som mig för jag klarar mig själv (med det menar dom att jag kan sätta ihop en bokhylla från IKEA själv, och det kan jag minsann!). Sen dumpar dom mig för en tuperad/sprayad tjej som skrattar åt ingenting så att det nästan blir pinsamt och är så handlingsförlamade att dom inte kan torka sig själva i r*ven.... Tjejerna är inte dumma, dom är skolsmarta, men det är väl allt... IALLAFALL... Jag är som sagt inte bitter för jag vill ju ändå inte ha en kille som ska leka machoman hela dagen, sen vill jag ju inte ha en mes heller. Detta har iaf hänt flera gånger så jag börjar se mig omkring i nya vrår... Det var lättare förr när jag såg ut som en föregångare till EMO. Om jag ska tillbaka till dom killarna som jag idag kallar Malmö Dandy och hänger runt möllan och spelar svåra och känner varandra så måste man ha långt hår och extrem snedlugg. Om du är blond ska du gärna ha rött läppstift. Håret ska se ut som om du precis vaknat men det har egentligen tagit en halvtimme att tupera det. Du ska vara naturlig, är du mörk ska du inte ha smink, eller det ska inte se ut som om du har smink. Du ska hävda att du är feminist men egentligen tycker du om när killar sätter ihop din IKEA hylla åt dig och du spelar lite dum och vågar inte be chefen om högre lön. Du tycker att du är lagom feminist om du säger fitta ibland....

Jag har kort hår, inget läppstift för jag har redan så stora läppar och är varken blond blond eller mörk. Sen är jag ganska blyg. Ganska snygg. Himla rolig och smart. Tycker om långa promenader... nej det gör jag inte. Eller jo kanske. Det beror väl på....

Bilden är från början av 2001 när jag va ung och svår. Jag lyssnade på Broder Daniel och Liberator och hängde med killar som spelade i band. Jag va tillsammans med en sångare och en trummis. Inte samtidigt. Jag gillar ju konstnärliga mansfolk. Nu är jag äldre och får inget CSN längre.... Vad hände?