Just nu i Kristianstad

Nu sitter jag i Kristianstad och väntar på Hasse Andersson (bland annat) som jag ska sitta i rimstuga med för P4 Kristianstads räkning. Jag värmde upp med detta:

Nu när det är snö och kaos
och snön lyser vit
ta en trafikpaus
och håll i din läckerbit

Det är inte lönt att gnälla på bussar som inte kommer
visste du inte att det var storm?
stanna inne så du vädret undkommer
och hitta på en ny konstform.

ang. mitt brev

Artikeln i Amelia handlar om att 70-talist kvinnorna är sura för att 80-talist kvinnor tycker om att laga mat och baka. Man kan ju tycka att det är en värdslig sak. Deras syn på det hela är att vi har en gång befriats från dessa sysslor, vi är inte längre kedjade vid spisen. Men all media trycker ju på att vi ska laga mer mat och inte köpa färdig, för hälsans skull, krävs det då inte att man står vid spisen? Det dom missar är väl också att många 80-tals MÄN tycker om att baka och laga mat och dom har aldrig frigjorts från denna syssla. Påståendet att det skulle vara ett förtryck att laga mat är ju bara trams, ett jävla utspel för att få mer mediatid. Vi vet hur kvinnor frigjort sig och vi är glada för det idag, men det handlar inte om att dyrka och vara tacksamma.

Vad hände med tradition? Jag vet inte vad dessa 70-tals, storstads donnor har för tradition med sig hemifrån men i min familj har vi alltid lagat mycket mat tillsammans. Jag har stoppat korv med mormor, lagt in sill (ingen jäkla snabbsill) och bakat bröd. Ja, även plockat höns. Makabert kan en del tycka, men min mormor kommer från en fattig familj i en fiskeby på landet med en massa syskon och ingen far (han dog ung). Mormors mamma var en stark kvinna som arbetade hela dagarna och lagade mat till sina barn. Inte mycket mat men det gjorde också att alla barnen lärde sig värdet på mat och tid tillsammans, något som gick i arv. Att hjälpas åt. Är det fel? Tydligen. Nu ska det va en latte on the go och skryt med hur mycket man INTE hinner med för man är så jävla upptagen hela tiden. Det är väl inget värdigt liv?

Låt dom som vill baka, baka och dom som inte vill slipper. Jag säger inte till Ann Söderlund att göra muffins, då behöver hon väl inte heller säga till mig att INTE göra muffins.

Titta

Nu i min mörka stund av arbetslöshet (egentligen är jag inte det för jag har inte sagt något till arbetsförmedlingen för jag jobbar lite ibland på ett företag i Trelleborg, men det är inget jag skulle vilja kalla jobb...) så funderar jag på allt jag håller på med utan att få ut några större summor pengar.

Jag stand uppar, började som en hobby där jag visste att jag inte drog in pengar, men som har varit min största sysselsättning under 2010.

Jag medverkade på P4 Malmöhus morgonpanel i våras.

Jag ska medverka i P4 Kristianstads rimstuga imorgon.

Jag deltog med stand up i en kulturshow för Lunds Universitet.

Jag var med i P3s Humor Himlen med Falangen.

Jag ska förhoppningsvis höras lite i P3 i vår med Falangen.

Det senaste är att jag skrev ett arg mail till amelia då en artikel ännu en gång gnällde på 80-talisterna (väldigt unikt...) och kom med på ett hörn. Jag är den upprörde läsaren: http://amelia.se/artiklar/2010/80-talister-vax-upp/index.xml

Hela brevet gick såhär (ja jag är stolt):

Hej Amelia.

Jag är 80-talist. Ofta stöter jag på arga påhopp i diverse tidningar och böcker om min generation. Nu även i Amelia vilket har fått mig att fundera på om jag vill betala för en tidning som hänger ut mig som dum och lat.

Det gör mig förbannad att hela tiden klankas ner på som 80-talist. Varför inte skriva om saker som är viktigare än ”vi är si och ni är så”? Det ökar bara klyftor. Det hade lika gärna kunnat vara en text om religiösa synpunkter, rasism.

Ren ignorans.

OFTA i Amelia står det om stress, hur vi ska nå våra mål, skaffa barn (gärna i en ålder där vi inte kommer att kunna få se våra barnbarn födas) stil, diet och blabla. Konstigt att 70-talister är stressade.

Som det stod i artikeln om 80-talisterna så vill vi tydligen bara vara hemma, baka, skaffa barn tidigt och så hemskt, så tror vi dessutom på livslång kärlek. USCH! Jag skulle aldrig vilja bli som 70-talisterna om deras liv bara består av stress.

Vilka är dessa 80-talister ni pratar om? Varken mina 70-talist vänner eller mina 80-talist vänner är som ni framställer dem.

Jag är inte lat. Jag har utbildat mig i 6 år för att bli journalist. Jag har jobbat med allt man kan tänka sig för att jag ska kunna betala mina räkningar och aldrig räknat med att mina föräldrar skulle betala.

Många av de kvinnor som jag har stött på i min bransch har varit runt 30-40 år, har småbarn och ledande positioner. DOCK har de suttit likt deras äldre manliga kollegor och krampaktigt hållit sig fast vid sina skrivbord, livrädda för att någon yngre ska komma och ta deras plats.

Jag är också stressad. Jag får inget jobb för jag får ständigt höra efter jobbintervjuer att jag har för lite erfarenhet. Men hur lätt är det att få erfarenhet utan att få en chans? Det gör inte saken lättare när 70-talister sprider rykten om att vi 80-talister är lata och bortskämda.

Om vi nu ändå ska sitta och bråka om generationer så skyll på de som vägrar gå i pension. Hur ska vi få chansen att spara till pensionen när ”köttberget” bara sitter och smörjer sitt krås?

Nu ska jag sätta in bullarna i ungen.

Carolina Svensson, beteendevetare, journalist och komiker.

Nu funderar jag på om det jag gör, alltså sår frön här och där är 00-talets svar på 80-talets utvikningar förutom att jag tjänar inga pengar, behåller kläderna på och jobbar lite mer. Ja ni fattar...

Carolina sökte en gång en bonde

När dom presenterade årets bönder på 4:an i våran skrev jag ett brev till en av dom. Idag, efter att ha sett säsongen är jag tacksam för att mitt förnuft höll mig tillbaka. Inget fel på bonden i sig, men jag vet nu att det var ingenting för mig.

Jag frankerade brevet men efter att ha sett att det var samma produktionsbolag som gjorde Talang så ångrade jag mig.

Här är iallafall brevet jag skrev:

Till sommaren ska jag jobba på Radio Malmöhus,


där gör jag nyheter om allt från grisar till blåljus.


På min fritid är jag komiker och drar skämt på scen.


En dag skulle jag vilja åka till Aten.



Jag är uppvuxen i en fiskeby bredvid Smygehuk,


har ingen erfarenhet av lantbruk,


men på landet tycker jag bäst om att vara.


Det hade varit trevligt om du detta brev ville svara

Jag är även scout och älskar att hajka,


skulle även vilja åka till Jamaica.


Gillar du en redig tjej
, borde du skriva till mej.


Gig

Uppdatering.

På torsdag uppträder jag på Prick Prick på Mejeriet i Lund. Kom dit. Säg hej till mig efteråt.

Den 2 december uppträder jag på Big Ben i Stockholm. Kom dit. Säg hej till mig efteråt.

I torsdags uppträdde jag på Mejeriet i Lund för en kulturföreställning. Det kom folk. Vissa kom fram efteråt.

Annars? Jo då. Jag lever. Bilen hade gått bra om jag hade haft någon.

Det finns bara så mycket man kan göra på internet.

Jag tycker att det finns en norm över hur pass ”konstig” man får vara. Eller vad som är okej. Om man är konstig på rätt sätt, dvs. om man är vad jag skulle vilja kalla ”kultur-konstig” alltså när man i sina tonår kände sig ensam och förvirrad och hittade likasinnade på skunk.se eller andra forum på internet och kunde säga ”jag är bara så knäpp” och ens kompis säger ”ja det är du, men det är jag också”. Du kanske va mobbad också, men vem var inte det på 90-talet? Idag är du vuxen och säger inte sånt längre, men du kan mycket om kultur, gärna kultur som inte räknas som Ullared-kultur, för det är en egen kultur, om du ens vill säga att det är en kultur, men det är det. Faktiskt.
Om man är den sortens konstig att man ändå passar in i den normen, då är det okej.
Men att vara konstig och säga saker som gör att vissa inte vet hur dom ska svara eller bli obekväm, det är inte okej. Man får inte säga något som verkar bittert heller, det är ju ganska ofint att vara bitter över saker. Även om man bara gnäller lite så är man bitter, kanske har gnällt för mycket? Men om man faktiskt har riktiga saker att gnälla över och vägrar le bara för att det är det man ska för att få vara med och leka, får man inte det då?
Tänk om man inte har en riktig stil eller hänger helst på Möllan eller Lilla Torg? Vad ska du välja? För du måste välja. Så är det.

Jag vill hem och julpynta. Jag fick ett sms av Nils där det stod att Men in tights som jag beställde i lördags kom på posten idag. Jag vill hem.
Jag har ångest för att jag vill julpynta. Samtidigt som jag vill ha lägenheten fin som den är, vill jag kasta tomtar överallt. Tänk om jag flyttar efter jul. Då har jag bara minnet av hur tomte-explosions-lägenheten såg ut .

Borde provas

I natt drömde jag att det borde funka med att ha Kalles kaviar på en macka med leverpastej.

Kaffe

Jag sitter på "jobbet". Vad gör jag idag då tänker du. Registrerar hon moms? Nej, inte idag, fast jag skulle kunna. Finns en faktura från Polen som jag tänker på ibland.
Jag dricker mest kaffe. Testar lite olika sorter från den nya maskinen som är inköpt. Ah, stimulans.

Jag har börjat drömma om katter som pratar.
Igår drömde jag att ett spöke satte sig i en bil och tvingade en katt som kunde prata (jag tror dessutom att jag va katten) att klösa henne till döds. Sen visade det sig att spöket var Katharine Hepburn. Katten (jag) blev livrädd och rymde. Innan dess hade katten (som då inte ännu var jag) gett mig färdigskrivna brevpapper. Jag gav brevpapper tillbaka. Inatt drömde jag om en kattunge som hoppa upp på bordet och börja äta av min sylt. Först undrade jag om katter gillade sylt, sen skrek jag "Sluta Sylvia!". Katten sluta och hoppa ner på bordet.

Hejdå

Bloggångest? HA!

Finns det en ursäkt, mina kära läsare, för att jag inte har uppdaterat bloggen på två månader? Nej.

Jag har mest haft fullt upp med att titta på biggest loser och konstaterat att jag själv gått upp 10 kg över sommaren. Hur kan jag ha låtit mig sjunka så? Jo svaret är tjockis-tights. Under sommaren har jag endast haft på mig lösa kjolar och tights. Tjockis-tights. När hösten sedan kom och jag skulle ta på mig mina vanliga byxor sprack det för mig. För mina byxor också.

Jag har därför ännu en gång börjat träna. Tänkte det var lika bra eftersom S.A.T.S ändå drar pengar från mitt konto varje månad. Dessutom har jag kommit fram till en sak. Majoriteten av människorna som tränar på S.A.T.S är samma människor som går till HIPP i Malmö och tar av sig sin förlovningsring när dom blir fulla.

MÅSTE ses

Detta är det nya heta. Världens bäste blogg för semesterfirare.

Söndags lur

Efter jobbet idag kom jag hem och somna på soffan. Innan jag somnade tittade jag på Girls of the Playboy mansion vilket förstörde hela mina tupplur. Jag drömde nämligen att jag bodde och turnerade med dessa kvinnor. När vi alla hade badat någonstans och skulle iväg hade jag inga extra underkläder med och frågade om någon av dom hade som jag kunde låna. Hon som skrattar så fult gav mig en liiiiiiten BH och sa syrligt "den passar nog, den hade jag innan jag förstorade brösten" sen skratta alla. Nej den passade inte. Den var dessutom av läder. Jag blev förbannad och skällde ut alla och kastade runt deras väskor. Plötsligt var jag i pilotavsnittet av Sabrina - Tonårshäxan med min BH som var för liten.

Sen vaknade jag.

Såhär roligt hade inte jag.

Vi älskar MJ

Vi lärde oss beat it från en instruktionsvideo på youtube på spanska. Sen sattes våra kunskaper på prov. Tycker det gick ganska bra jag.

Midsommar 2010 del 2

Midsommar 2010

Mitt bröllop

Såhär i bröllopstider började jag fundera över mitt eget bröllop. Eftersom jag sitter och lipar under tiden som det kungliga bröllopet pågår ursäktar jag för vattenstänk.

Iallafall, jag skulle tycka det var roligt om jag gick upp för gången till musiken "If you leave me now" av Chicago eller ännu roligare "Is that your bitch" av Misst Elliot.

Sedan hade det varit roligt om Kalle Moraeus kunde spela en bit och om kungen skulle vilja lämna över mig, vi är ju redan kompisar. Dessutom vill jag att min blivande mans kompisar skulle klä min man i en säck som det står grisen i säcken på under svensexan. Kanske även att han bär denna dräkt under vigseln. Istället för svärd som står och viftas med utanför kyrkan vill jag ha star wars svärd.

Du kommer inte vilja missa detta.

Det är ju ganska smart att Daniel får lära sig allt om familjens historia nu när han blir prins, jag ska också göra så med min blivande man. Dock lite svårt då delar av släkten är adopterade på pappas sidan. Min moster har dock släktforskat på mormor och morfar och tydligen härstammar vi från någon slags knäckt långt tillbaka i tiden.

Hur man avreagerar sig.

Efter ett inte så upplyftande mail från JMK som mest handlade om deras hyckleri var jag tvungen att avreagera mig. Jag följde med Marie och hennes tvillingar till en lekplats och lärde dom (barnen alltså) allt jag kan om bommar. Det gick ganska fort.

Hur man underhåller sig själv.

Ibland jobbar jag som lägerskolsledare ute på ett scoutområde som heter Sjöröd. När barnen sitter och myglar i stugorna måste vi ledare underhålla oss själva. Sjöröd har precis genomgått en stor renovering och vi har fått ett större kök och en stekplatta. Stekplattan är perfekt för att popa popcorn kom vi på. Åsa Skans står bakom kameran. Jag ska ta ny anställning på bio.

Seriös radio om alkohols bieffekter

Finn en vän

Min bästa hobby är som sagt DN kontakten. Idag har jag hittat killar till mina vänner.

Söker en tjej, 28-40 år, för familjebildning. Jag är en snäll kille, 44/187, rökfri, Allmänna intr.

Något för Åsa kanske?

Jag är 31 år och trött på singellivet och vill bilda familj. Jag söker en tjej som också vill bilda familj. Det gör ingenting om du har egna barn. Intr. resa, umgås med familjen. Hör av dig.

Perfekt för Marie

Jag är en kille, 30 år, som nu söker kärleken. Mina intr. är innebandy, fotboll m.m. Söker tjej med glimten i ögat och lätt för skratt.

Ni får slåss om honom.

En film om en rosa mikrofon

Ledig

Jag kanske tjatar men jag tror inte ni förstår vilken bedrift det är för mig att ta min examen! Masters dessutom! Jag bryr mig inte om titlar eller hög utbildning, det är mest för att visa för mig själv att jag kan.

Jag tog min kandidat på två och ett halvt år i Växjö. Psykologin som jag läste där var mitt sätt att försöka förstå människor och världen på. Trots huvudspöken, panikångest och stationschef på studentradion på heltid klarade jag det.

Journalist har jag alltid velat bli men kände mig inte mogen för det när jag började plugga som 18-åring. Att jag klarade den utbildningen med alla nya huvudspöken och inget riktigt boende och mer eller mindre inga pengar är stort för mig.

Nu när jag är klar har jag en lista på vad jag ska göra innan jag börjar jobba på P4:

1. Maila produktionsbolag

2. Fixa min gitarr (har märkt att jag har en skön mörk röst på morgonen om jag inte sjunger upp, kan nog bli något ;) )

3. Köpa en ny cykel, min gamla blev ju stulen av vad jag misstänker en kille som jag bjöd på en frensh hot-dog på kl 03.16 en lördagnatt. Otacksamma jävel.

4. Hänga i parken och vara cool.

Det var nog allt.

FALANGEN

Fr. v. Moa Lundkvist, Tora Larsson, Carolina Svensson, Marie Christiansén

Den senaste veckan har jag, Moa Lundqvist, Marie Christiansén och Tora Larsson ägnat oss åt ett projekt som vi kallar Falangen. Vi blev tillfrågade att göra podradio och vi sa självklart. På fredag, eller iallafall i helgen, kommer den första poden ut på riketssal.se. Så håll er uppdaterade!

En upprörande upptäckt.

Var på stand up på danska i Köpenhamn igår. Där säger som Neger och skojar lite väl fientligt om invandrare för min smak, som om det vore vardagsmat. MEN! På natten när jag inte kan somna har jag ibland DR1 på i bakgrunden där dom sänder Boogie, typ ZTV förr med musikvideos, och där sändes Erik Hassles don’t bring flowers after I’m dead och där har dom blippat bort ordet SHIT.

Danmark, nu får ni bestämma er, börjar få flashbacks från släktmiddagarna…. Är det storebror USA som spökar?

ah, en verklighetsförankring.

Vad är det som händer? ALLA ska gifta sig nu. Och det handlar inte bara om kungligheter. De senaste åren har mina vänner och bekanta gift sig och skaffat barn till höger och vänster. Jag är visserligen uppväxt med föräldrar som var tillsammans i 12 år innan de gifte sig och ännu längre innan de skaffade barn så jag kanske är formad utifrån detta. Men nu är det för mycket "hej vi har gift oss" bilder på facebook. Hur mycket har jag missat under 2 år i Stockholm? Har vi plötsligt blivit vuxna? Jag blir rädd och nervös. Känner mig naken, exposed.

Jag tog upp kontakten med en vän från förr som gift sig och ska få barn nu i sommar. Jag fick frågan "har du inget giftemål på gång?"

NEJ. Det har jag inte. Varken ett eller flera.

Dock har redan flera av mina ungdomskärlekar gift sig. Inte med mig då.

Den dagen jag gifter mig stannar nog klockorna. Och grisar flyger. Man kanske ska ha en kille först? Hur hittar man en sån? Fredagsflirten i Christer i P3 fungerade ju inte.

Se, jag har inget liv.. För tillfället iaf.

Nu har jag hamnat i en verklighetsbubbla igen. För mycket plugg och för lite av allt annat... Detta är vad jag kom fram till idag när jag tog en paus:

Förr i tiden hade jag en fetisch för långhåriga killar. Detta gick över när jag träffade min kille i Växjö. Efter det har allt varit upp och ner. Men nu så. Nu är allt som det ska. Kolla bara. Hur kan man inte gilla? ah.... åh... mmm...

Fetisch 1997 (Taylor Hanson)

Fetish 2009 (Russel Brand)

Fetisch 2010 (Matthew Gray Gubler)

Min talang. Jag kan prata om det nu.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på det men jag har varit med i Talang. Detta program som sporrar unga att mobba varandra bara för att Bert Carlsson troligtvis haft en svår uppväxt.

Jag sökte inte själv, jag blev tillfrågad och naiv som jag kanske är tänkte jag "ja varför inte, testa något nytt". Jag visste att jag inte skulle vinna eller kanske inte ens gå vidare men det verkade kul. Ingen som jag pratade med hade sökt själv.

Väl på plats fick jag sitta i ett rum med clowner, sångare, barn som spela fiol och en massa andra knäppa människor. Vi skulle spela in en massa förklipp och skit men jag kände mig mest off av alla freaks....

Jag var där för övrigt kl 10.00 som det stod på lappen att vi skulle vara.

Kl 16.00 släppte dom in publiken som mest bestod av barn och unga. Inte min publik. Jag kände att jag ville hem. Ingen hade pratat med mig och dom trodde nog att jag skulle sjunga. Det hade dock varit roligare än min stand up.

Kl 17.00 började dom filma, omtagning efter omtagning för ingen kunde säga rätt. Sen släppte dom in första akten....

Kl 21.00 stod jag redo. Jag ville gå hem och lägga mig. Jag hade inte ätit sedan lunch. Dom serverade ingenting. Jag gick upp och möttes av att halva publiken gått hem och Bert grimaserade åt mig när jag sa att jag skulle köra stand up.

Fick börja och bad till gudarna att det snart var över. Dom kastade sig över sina röda knappar samtidigt och var mer uppspelta över att det aldrig hänt innan. Kul för mig. Bert tyckte att han var roligare än jag. Mitt svar blev "ja men det är väl bara att titta på dig" vilket var det roligaste jag sagt på hela kvällen.

Sen fick jag gå av scenen.

Bakom scenen blev jag förbannad. Jag fick sitta i ett rum och prata med en av casting killarna och skällde ut hela grejen, han höll med mig. Jag hade mycket smart att säga, faktiskt. Arg som fan, så arg att jag grät.

När jag kom hem pratade jag med folket som gjorde programmet och mitt klipp kom aldrig med. Jag fick se det själv. Jag är roligare live.

Mitt liv i ett nötskal. Så mycket press... HAHA

I fredags fick jag höra att jag borde uppdatera min blogg varje dag. Men jag är rädd för att jag inte har så mycket roligt att säga. Jag VÄGRAR bli en sån "jag lägger ut bilder på vad jag äter för att kunna blogga så mycket" människa.... Kristina höll med mig under en fika som vi har börjat kalla "Vi fikar bara när Carolina är bakfull och Kristina kan skratta åt henne".

Mitt liv ser nämligen ut såhär nu: kaffe, "plugg", TV, äta, sova, gå till 7eleven, plugg, kan inte somna, internet, P3, blogga, sova.

Därför får ni nu se en bild på mat som vi åt på red lobster 2007.

Och såhär har jag sett ut när jag ätit på en resa till Florida. Ja jag är blek trots solsemester. Jag vet. Kul.

Svenska semestertips

Jag får Dagens Nyheter gratis varje dag från min skola. Jag hinner sällan läsa hela, eller jag orkar inte. Men idag när jag plockade upp tidningen ramlade det ut en liten bilaga som heter Svenska Semestertips 2010 och vem pryder inte hela omslaget om inte Vickan och Danne och en bukett rosor. Detta omslag påminde mig om ett av mina nöjen, nämligen att läsa kontaktannonserna i DN. Här kommer några av mina favoriter.

Jag är en svensk kille, 49 år, som vill träffa en tjej från Afrika.

Denna tycker jag är bra, han går inte som katten runt het gröt, han säger vad han vill ha. Kort och gott.

Singelfarsa, 43 år, seriös, sportig, söker dig kvinnlig tjej för vänskap ev. mer. Hör av dig 30+ tjej.

Denna kille verkar ju råkat ut för något obehagligt någon gång. Har hans tjej råkat vara en man? Han poängterar tre gånger att det ska vara en TJEJ, gärna KVINNLIG tjej. Han är dessutom seriös. Bra att han skriver att han är singel med så man inte undrar.

Du finns i min dröm, men var? Du enkla, rökfria kvinna 55-65 år, med djup, känslighet, humor, musikalitet och verklig stil, svara dito man. Mina intr. Är djur, natur, kultur, skärgård, egen båt, trädgård.

Hade jag varit 30 år äldre hade jag svarat. Tycker att jag är en enkel men ändå djup och känslig person med humor och ja, allt som han beskriver. Men egentligen, enkel men djup? Hmmm, jo killen förstår sig nog på kvinnor alltså….

Jag är 38 år kille, social och tycker om hemmakvällar. Jag söker en välutvecklad man, 50-60 år. Det gör inget om du har skägg eller är tunnhårig.

Då kan han väl lika bra skriva att han gillar skäggiga flintisar direkt? Eller?

Var finns du man, 75-80 år, ärlig och servis? Undrar en pensionärsänka med inre och yttre stil. Intr. Allt som gör livet roligare.

Läs: sprit, swingersklubb och plommonjuice. Hon borde svara till Var finns du killen.

En svensk man, 40+, med utländsk bakgrund, ser bra ut, trevlig, söker svensk tjej, 30-40 år för familjebildning.

Också en bra annons, han säger vad han vill. Vilken kvinna skulle inte uppskatta det?

Jag sysslar bara med seriös radio.

Barn älskar mig.

Man vet att man umgås för mycket med barn när man byter ut elaka svordomar mot snällare svordomar. Som när man tänker "dumsnut" istället för "idiot". Även när man är ensam.

Jag var hemma hos Marie en kväll. Pedagogisk som jag är hjälpte jag hennes 6-åriga dotter minus. Vi hade Tankesmedjan i P3 på i bakgrunden och vid något tillfälle sa dom alla sina namn på radion. Mitt i en låt börjar denna 6-åriga tös nynna "Jonatan är en unge, Jonatan är en unge" varpå Marie utbrister från köket: "Så säger man inte! Killen heter så!"

Man måste kanske varit där för att förstå det roliga.

Kungen och jag

Ja, det är jag. Det blonda burret.

Onsdagen den 28 april träffade jag Kungen. En historisk dag. En milstolpe i mitt liv skulle man kunna säga. Eller inte säga. Det beror på vem du frågar.
Det var inte första gången jag sett honom. 2001 höll han tal på SCOUT2001 framför ca. 25 000 deltagare. Han gjorde ”rakaten” och dansade med E-type och Deedee som höll i slutkonserten (av alla människor).
Kungliga stiftelsen ungt ledarskap fick Kungen av scouterna när han fyllde 60 år. Jag har gått en ledarskapsutbildning sponsrad av denna stiftelse tillsammans med en massa andra människor i Sverige som är ledare för ungdomsföreningar. Hittills låter denna text ganska pretto men det blir roligare.
Vi blev visade in i Bernadotte biblioteket på slottet där vi skulle få våra diplom. Strax kom Kungen in och han är mycket kortare än vad man tror. Kortare än mina 175 cm mankhöjd iaf.
Vi fick även information om att när vårat namn blev uppropat skulle vi gå upp, ta emot diplomet, skaka hand och vända huvudet mot kameran. Vi trodde att Kungen var medveten om detta, men han såg mest förvirrad ut när alla plötsligt ignorerade honom för en bra bild och mer eller mindre använde honom som statist. Jag kunde inte sluta skratta.
Jag har aldrig följt kungafamiljen, jag har bara sett Kungen på scoutläger. Jag har aldrig förstått detta med att han är en dålig talare, för när jag hört honom LIVE och nu i onsdags så är han väldigt duktig och väldigt energisk. Nästan så att man blir rädd.
Efteråt skulle vi få bli guidade runt slottet. I väntan på detta stod vi på slottsgården och vem kommer inte då om inte KOFI ANNAN. Skit i Kungen, här står Kofi! Också han ganska kort.
Jag hamnade i en grupp som blev guidad av en skånsk (och vad jag misstänker lite homosexuell) man (jag grundar läggningen i hans otroliga förkärlek till kristallkronorna på slottet). Varje gång han berättade om hur en kung dött sänkte han huvudet och sa ”tragiskt nog” och var tyst i några minuter. Jag skrattade högt, inte för att kungarna dött utan för att han var mycket underhållande.
Bakom oss gick en liten guide man som förde mig och Kristina in i ett annat rum för att visa målningen på Drottning Kristina (Kristina ville se henne men hon var inte med i den ordinarie guidningen).
När vi kom ut skulle det ske någon vaktavlösning som är extra pampig för Kungen var på slottet. Den bestod av män på hästar som spelade musik, män i hjälmar med spjut på och vad jag tror var typ tjänstgöringstjofräs. Dom hoppade och sprang och skuttade sidledes i 45 min innan vi gick. Mycket underhållande. Dom skrek på varandra att dom vaktat hit och dit. Det är 2010, skicka ett sms istället.
När jag får barn ska jag ta med dom dit. Jag ska gå i min fars fotspår och BARA resa runt i Europa och visa mina barn historiska platser. Mitt bästa minne är slaget vid Lützen som bara var en åker.
Men nu finns det i alla fall en bild på Hovets hemsida när jag trevande tar i Kungens hand. Jag undrar vem som var mest nervös.

En produktiv dag

Stockholm

Ibland åker jag till Stockholm eftersom jag egentligen pluggar här. Dock gör jag mitt X-jobb nu vilket betyder att jag kan vara vart jag vill i världen och jag valde då att vara i Malmö. MEN ibland har vi handledning som börjar med magknip och avslutas med vånda.

Igår anlände jag till centralen i Stockholm och möttes av en arg kille med hund som blev sur för att läsken på BK inte funka. Han var mycket otrevlig. Hetsig. Sen tvingade Nadia ut mig på shopping MED resväska. Tanken var att hon skulle köpa en mus till datorn men slutade med kroppssalt (som en liten argentinare lurade på henne för 300 kr, vi har numera JÄTTErena händer), 2 par skor, en deo och en datormus för 100 kr.

Nu sitter jag på ett fik och låtsas vara viktig. Det är viktigt att vara viktig här, det har jag lärt mig under tiden jag bodde här.
Saknar jag Stockholm? Njae, jag romantiserar att åka T-bana iaf. Varför vet jag inte. Men det är kul.

En meningslös text, eller en text som säger en del om mig? Hur kommer vi att någonsin få veta?

När jag gick på gymnasiet klädde jag mig mest i baggy-byxor. Dessutom blev jag en gång väldigt glad när en tjej i en skoaffär trodde att jag var skejtare. Förra fredagen ville jag återuppleva detta när jag skulle visa Maries 6 åriga son hur man hoppar med en skateboard i skateboardrampen i Malmö. Det gick inte som planerat. När jag bodde på Campus i Växjö var där en söt liten skejtar tjej som jag såg ibland, jag ville vara som hon. Men det var jag aldrig.

I Henrik Shyfferts "Ett försvarstal" säger han någonting om att hur man ser ut som vuxen visar på något speciellt som hänt i ens uppväxt och sen stannar man där. Han tog sig själv som exempel med sina långärmade T-tröjor under en vanlig T-tröja som va inne på 90-talet när han slog igenom.
Jag undrar vad min stil är. Som min granne en gång sa är jag ingen rock-tjej. Och har dålig musiksmak. Det har jag inte. Jag gillar bara det jag gillar. Men jag har börjat studera mina vänners klädstilar en del och försöker sätta år på dom. Det går sådär.
Jag gillar tanken om att ens kläder säger en del om ens identitet och jag har alltid undrat vad folk tror om mig.
Min kompis Lina och jag var en gång i en klädaffär i Stockholm när hon tog upp en ganska färgglad klänning (Lina gillar svart, vitt och grått) och sa "GUD va ful.... Den skulle passa dig Carolina!" Ska man skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vet inte ens vad denna texten går ut på mer än att jag försöker distrahera mig från mitt X-jobb och alla tankar om pengar och helgen som flyger runt i mitt huvud. Ska jag åka hem till Beddinge? Ska jag gå ut? Ska jag stanna hemma? Ska jag försöka skriva min planeringsrapport mer akademiskt eller skjuta på den lite till och stressa ihjäl mig om 2 veckor? Ska jag gråta en stund över alla svältande barn i världen? Jag hade en period på högstadiet då jag faktiskt gjorde det regelbundet. Idag har jag ett fadderbarn. Han har ritat en teckning till mig med slitna kritor, jag ska skicka ner nya till honom. Jag har redan köpt dom.


Jag på gymnasiet. Jag romantiserar denna tiden. När ska det gå över?

Johans dröm i sin helhet

Detta fann jag i min brevlåda från Johan:

Det började med att jag var på läger. Jag är ofta på läger nattetid så här års.
Min farsa var med på lägret, som hade sjötema. Det fanns ett stort badhus med GIGANTISKA vattenrutschbanor precis bredvid lägerplatsen, men det är en annan femma. På sjötemalägret seglade farsan och några kids runt med ett piratskepp. Det var förbaskat coolt, men jag och några till kom fram till att vi skulle ta oss bort till skeppet på en flotte och ta några av farsans scouter (han var scoutledare förr i tiden) som gisslan. Du skulle ro. Helt ensam var du inte, men de andra skiter jag i. Flotten roddes fram, och piratskeppet välte lite otippat. Farsan blev förbannad, och vi paddlade vidare till Östra Grevie. Det är inte så konstigt som det låter, för paddlar man bara högt nog, kan man nämligen paddla på land, visar det sig.

I Östra Grevie står ett tvåplanshus, och där bor Jeppe och Kringlan. Eftersom vi hade farsan i hasorna, smet vi in där under förevändningen att vi skulle äta middag hos herrarna Rönndahl och Svensson. Du försvann in under en filt som låg vid ett bord i vardagsrummet, där det fanns en massa annat folk, och åt därför inte din middag (Kringlan hade verkligen lagat middag åt oss). Jesper blev stött, och undrade hur man skulle göra för att få dig att äta mat, för det var minsann inte första gången det här hände. Jag fick förklara att man fick vara pedagogisk om man skulle få dig att äta och absolut inte tvinga i dig maten, då skulle du bara bli sur och spotta ut det igen.

I huset fanns det två trappor, precis bredvid varandra. Jag skulle ha tag på dig, för det var dags att gå hem. De andra stod i hallen och väntade (utom en av grabbarna som hade förskansat sig i ett köksskåp och vägrade komma ut därifrån). Jag fick fan i mig inte tag i dig, för när jag gick uppför den ena trappan, gick du nerför nästa, och så höll det på ett tag. Efter en stund blev Jesper sur, och anklagade mig för att snylta efter nya skämt som han skulle dra. Sen hoppade Kringlan på gnälltåget och sa att vi minsann snott deras idéer sen 2005. Under tiden hade du lagt dig under en filt utanför huset där du låg och visade brösten för folk. De var ju nya, och de gamla var sååå 2009, så de gick ju absolut inte att behålla. Efter att ha kollat lite på brösten gick jag vidare till bussen i Ö Grevie och åkte hem. En stund senare vaknade jag.

Smakprov på Johans dröm

På MSN
Johan: I natt har jag drömt jättemycket om dig!
Carolina: vad hände då?
Johan: det paddlades flotte, vill jag minnas. Och så hade du något gig, och åt middag med Jesper Rönndahl och Kringlan Svensson (det bör tilläggas att det är inte första gången Johan drömmer om dessa två karlar). Sen anklagade dom oss för att ha snott deras skämt, igen. Och sen hade du skaffat dig nya bröst för de gamla va sååå 2009. Vet inte hur det sista hängde ihop dock. (jag vill förresten också tillägga att jag har aldrig opererat brösten om någon skulle tro det)

Bilden föreställer Johan.

Utskällning

Igår ringde Marie för att höra hur det gått i helgen. Efter en stund skällde hon ut mig och sa att hon inte trodde det fanns någon som analyserade sig själv så mycket som hon själv, men nu hade hon träffat sin överman, eller detta fall överkvinna då.
Så jag får inte säga att jag är dryg längre. Fuck, jag måste skaffa mig mer pondus....

Egentligen borde jag spela in lite prator och klippa klart första delen av mitt X jobb. Men vem orkar det. Jag sitter och väntar på en dröm som Johan drömde om mig i natt som han ska skriva ner och skicka till mig. Jag har hört fragment av drömmen och uppskattar hans fantasi.

Dryg

Jag har uppmärksammat en sak som jag inte visste om mig själv. Jag är dryg. Detta var jag helt ovetandes av innan. Jag lade märke till det under bilresan upp mot Karlskrona där jag hade ett gig med Fritte Fritzson, Tora Larsson, Nils Lind och Jesper Rönndahl. I nya människors sällskap vet jag inte hur jag ska föra mig. Jag drygar mig inte, det är bara vissa saker jag säger. Jag har även fått det bekräftat av Kristina och Patrik som höll med mig. Men nu vet jag ju så då kan jag jobba med det. Det är som alkoholism, man måste erkänna det innan man kan börja jobba med det.

Hej jag heter Carolina och jag är dryg.
Hej Carolina.

En kort film om en lång dag

Jag har tråkigt idag, men det behöver inte betyda att du ska ha det!

Mitt möte med Malmös kriminella

I går delade jag taxi med en komiker från Göteborg efter en stimulerande tid med komikerna som uppträdde på Oslipat. När vi stod och sa adjö till alla hörde vi ett krash på nobelvägen utanför Tangopalatset. Mycket riktigt var det en bilolycka med två bilar, ingen kom till skada men polisen kom dit. Plötsligt kom det en massa taxibilar så vi haffa en och då visade det sig att chauffören hade kört dit för att se om det va hans polare som krockat och MYCKET RIKTIGT. Han gjorde peace tecknet till killen som precis blivit tagen och sa att han kände honom, men han va kriminell.
- Är det Black Cobras, frågade jag ganska taget ur luften.
- Ja, han är typ en av ledarna, svarade taxikillen.
- Ni äter ju bara kakor, sa jag och skrattade högt. Är du kriminell?
- Jag? Nej nej, men dom andra är farliga, svarade han snabbt.
Black Cobras rånade för någon månad sen en kakbil men blev tagna med byxorna nere när dom satt och fika. Chauffören verkade uppskatta min humor.
- Följde polisen smulorna, fortsatte jag.
- Vart kommer du ifrån, frågade göteborgaren som annars heter Niklas Andersson.
- Palestina, svarade taxikillen.
- Jaha, mina kompisar kommer från Makedonien, Iran (och nått annat land), sa Niklas och började rabbla olika fraser på olika språk.
Varför kan man fråga sig när varken jag eller den palestinska taxikillen förstod.
- Allt du behöver kunna i Malmö är Habibi, jalla jalla och "bollen är rund allt kan hända", sa jag.
- Ja, det är rätt, det är allt! Skrattade taxikillen.
Senare försökte jag skoja mer och säga att han körde en omväg och skulle stänga taxametern. Han körde ingen omväg men jag kände att vi va på den nivån att vi kunde skoja med varandra.
- Vilka taxibolag ska man akta sig för i Malmö, frågade Niklas.
- Svarttaxi, sa jag och fnittrade.
- Nej, 97, svarade taxikillen.
- Vilken är detta, frågade jag.
- 97.
Vi skrattade gott. Betalade och skildes åt som vänner.

Konstant huvdbry är summan av ostimulans i vardagen

Om du är tjej som läser detta så har du nog förståelse för mina känslor.
Min första förälskelse som jag kan minnas var en prins i en barnserie som hette Candy Candy. Han var tecknad, men jag har hört att det är vanligt bland barn att vara kära i tecknade figurer. (Dessutom var jag lite paranoid och trodde att jag konstant blev filmad, vilket inte gjorde det lättare när The Truman show kom. Men det är egentligen en helt annan historia. Jag skyller på Kyrkans barntimme som jag medverkade i under min barndom i Växjö. Jag kom hem en dag och sa till mamma ”Mamma, Gud bestämmer allt jag gör…”)
I alla fall. Senare när jag började småskolan var jag inte speciellt intresserad av pojkar för dom va bara elaka mot mig och jag hade dålig självkänsla.
Men när jag gick i 5:an/6:an hade jag en kompis som tyckte om Backstreet Boys och var kär i Nick, jag skulle då också vara kär i någon där, jag va kär i Brian. Den sortens kärlek kunde jag senare känna igen (dels för att jag va kär i Taylor i Hanson, men vem va inte det?) med killarna som gick i nian när jag gick i sjuan. Alla tjejerna tvingades in i en ”vem är du kär i?!” lek där man nog va ute om man inte sa ett namn. Jag va alltid kär i dom populära killarnas mindre populära kompisar, jag kunde nog relatera till dom.
Samma sak i ettan på gymnasiet. En kärlek som man inte kan ta på, som på något vis är förbjuden och skulle man mot förmodan träffa dessa pojkar och prata med dom så sprängdes hela luftslottet. Jag vet dock att ur ett psykologiskt perspektiv så är detta nyttigt bland unga flickor för dom lär sig vad som finner bra hos det motsatta könet tills de blir vuxna.
Men jag håller fortfarande på så!!! Det uppstår ofta när det inte händer något i mitt sociala liv och trivs med att gå och lägga mig lite tidigare för att fantisera om hur det skulle vara när HAN friar till mig. Förr handlade det om när HAN skulle bjuda ut mig (för det gjorde man liksom på högstadiet och gymnasiet??), nu är det frieri. Inte för att jag är desperat och vill gifta mig, men jag fantiserar ju bara, då kan HAN lika gärna fria.
Numera handlar det förvisso inte om någon äldre på skolan, jag gör ju X-jobb hemifrån. Men fenomenet är intressant. Ibland får jag huvudvärk av allt tänkande och måste kolla på TV kl 02.00 på natten.

Gitarrsolo

Jag har lyckats på något sätt "skälla ut" publiken för att dom inte fattar mina skämt eller skrattar på fel ställen minst 3 ggr nu. Fast en kille kom fram till mig i torsdags och sa att han gillade min dryga stil. Så något gör jag ju bra. Min fantastiska personlighet har hittat hem!

En parantes. Dagens fel-hörning.

Carolina: Jag skulle bara vilja ha någon att skeda med.

Marie: Freda eller ofreda?

Nu vill jag bli nostalgisk

Jag tycker om att tänka på tiden när jag gick på gymnasiet. Jag var inte speciellt populär, tror jag va ganska vanlig, men ändå ovanlig. Jag och Kristina lärde känna varande efter en fredag på Strandbaden. Vi gick i samma klass men det va detta fantastiska diskotek som förde oss samman. Jag vill minnas att vi låg i Kristinas säng och lyssnade på Kristofer Åström och inte sa ett ljud. Vi tänkte nog att det skulle bli skönt när vi tagit studenten och blev vuxna.

Jag flyttade till Växjö och Kristina flyttade till Linköping. Jag blev beteendevetare och Kristina blev kulturvetare.

Vet vi mer idag? Ja, kanske hur vi ska undvika minor.

Jag brukar fortfarande lyssna på Kristofer Åströms skivor. Denna gången utan infantilställning.

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Svensk Damtidning 4ever

Varje gång jag är hemma i moderbyn lusläser jag Svensk Damtidning för att kunna hänga med när kvinnorna i släkten drar igång med sitt skvallersnack. Veckans tidning kartlägger alla smeknamn som kungabarnen har samt deras vänner när jag snubblar över detta. Jag citerar:
Prins Carl Philip - Kallas Lippi av både vänner och familj. Vissa använder också förkortningen CP.

.....

Är inte det lite väl magstarkt? Mobbing inom kungafamiljen! SKANDAL!

Ni kanske även känner igen namnet Noppe? Noppe är en nära vän till kungen som egentligen heter Carl Adam Lewenhaupt. När han var ett år tittade hans mamma på honom och sen på hunden som hette Noppe och tyckte att dom var lika. Därav fick han smeknamnet Noppe.
Jag är bara glad att mina föräldrar inte tyckte jag var lik våra katter när jag va liten. Vi hade en som hette Snurre och en som jag döpte till Fläcken vid en mycket ung ålder. Mycket logiskt, hon hade en svart nos och vit runt om, som en fläck. Vi hade även ett stående skämt när hon inte kom hem på kvällarna: Ariel har varit här, Fläcken är borta. Mycket humoristiskt.
Jag fick smeknamnet Carro vid tidig ålder, inte så konstigt kanske. Min kompis Emelie kunde inte uttala mitt namn helt så hon drog slutsatsen att Carro var enklare. Däremot kunde hon säga mitt namn varje gång hon ringde hem med frasen: ”Hej det är Emelie, är Carolina hemma?”. Men hon kunde inte säga Carolina på beställning.
Däremot är jag döpt efter North Carolina där mina föräldrar och bror bodde när jag låg i magen. Fiffilurigt.

Ni kan ju själva räkna ut vem som är Fläcken, vem som är Snurre och vem som är jag. Kanske.

Spegeln är ur funktion, alltså ser jag inte ut såhär.

Jag ångrar mig

The band är nog snäppet bättre än Sheepdog. Så The band är den bästa Mando Diao låten. Här är även ett bildbevis på att jag tycker dom är bra.

Vad försöker jag bevisa egentligen? Att jag faktiskt lyssnar på musik?

Jag har karaktär

Här om kvällen umgicks jag med min granne Patrik, som numera även är min vän Patrik, för att göra pannkakor då ingen av oss ägde ett våffeljärn (varken vitt eller någon annan färg, finns det ens vita våffeljärn!?) när Patrik kläcker ut sig:

- Du har dålig musik smak!

Patrik försöker flippa vidare med pannkakorna och jag sitter häpen med gråten i halsen. Han grunda detta i att jag under vår tre år långa vänskap har skickat TVÅ låtar till honom som han tyckte var dåliga.

- Vad tror du att jag gillar för musik, frågar jag nyfiket och hemlighetsfullt.

- Ja, du är ju ingen rock-rock-tjej. Ingen pop-rock-tjej heller. Och ingen indie-rock-tjej.

Tydligen finns det bara dessa tre fack att placera mig i. Ni måste förstå. Patrik tycker tydligen att han har den bästa musiksmaken som finns. Bästa smaken i allt. Och ja, jag kan ge det till honom, han har bra smak, men att få hybris över det är lite magstarkt. Ibland känner jag mig underkastad och svag i hans sällskap.

- Men vad gillar du då? Undrar Patrik när han ännu en gång misslyckas med att flippa en pannkaka och svär hysteriskt.

Innan på kvällen har vi även diskuterar varför man säger suga kuk som ett skällsord men inte slicka fitta. Så ni kan ju redan nu lista ut vilka ord han valde.

- Gissa, svarar jag ännu en gång hemlighetsfullt.

Jag gillar att vara det. Jag har fortfarande ett starkt minne av en gång på en musiklektion i nian då en i min klass sa att jag såg sur ut, men min musiklärare sa då ”Nej, hon är hemlighetsfull”, så jag har fastnat lite för det. Det är liksom min image nu.

Patrik ger ett bandnamn som förslag och jag vet inte vem det är och han suckar djupt. Sedan fortsätter det.

- Green day?

- Ja, men bara de gamla skivorna. Jag äger tre.

- Ja, det har du rätt i. Queen? Nä, vem gillar inte Queen liksom. The Killers?

- Ja, jag har gråtit till en av deras låtar på KB’s dansgolv.

- Låt mig gissa, Mr. Brightside?

- Ja.

- Vilken är Mando Diaos bästa låt?

- Sheepdog

- Fel, Dance with somebody.

- Jaha….

Ännu en gång går Patrik in med sitt veto.

Sen äter vi pannkakor.

Senare på kvällen säger han.

- Men du har nog bättre film smak.

- Vad tror du jag gillar för filmer då?

Varför ska jag alltid ställa en motfråga?! Som att det ska blotta mig att svara rakt ut?

- Krigsfilmer?

- HAHA. Nej.

- Säg inte att det är psykologiska thrillers?

- HAHA. Nej.

- Du gillar säkert romantiska komedier. Du tycker ju om att gråta.

Jag tycker inte om att gråta. Det bara blir så. Jag är blödig. När jag bodde i kollektiv kom Johan ofta hem efter mig från jobbet när jag satt och kollade på Extreme home makover och grät. Han förbjöd mig att titta på det tills en dag jag kom hem och tog honom på sängen när han själv satt och grät. Det handlade då om en indian familj.

Här om dagen grät jag till Dr. Drews Sex rehab tjofräs.

Det är ingen av de filmvalen jag fick som är min favorit. Jag har fortfarande inte fått höra det rätta svaret.

Patrik, om du mot förmodan skulle läsa detta så tycker jag om dig precis som den veto-rätt person du är!

En tyska i min säng.

Igår hälsade Kristina på mig. Under hela kvällen med vin och öl och mat tänkte jag "vilken fantastisk sak vi pratar om, detta måste jag dela med mig". Men det sista jag kommer ihåg är att Kristina läste DN i min säng halv 5 på natten och jag va upprörd (och troligtvis skrek) någonting om att jag ville alltid stå i regnet, gärna ligga på gräsmattan naken när det regnar och sjunka in i jorden som Björk gör i någon av hennes videor. Sen somnade vi.

Fast ett samtal lyckades jag spela in på min mobil. Det handlade om barns sexualitet och Kristina berättade att när hon gick på dagis var där en flicka som ville leka polis och tjuv. När polisen tagit tjuven skulle han sätta på honom. Vulgärt för ett barn. Jag tror även att ordet knulla användes av detta barn och därmed kommer Kristina in i bilden för hon visste inte vad knulla var när hon va liten, vilket är helt förståeligt och tacksamt. Men jag undrar fortfarande vilka referensramar denna flicka som ville leka denna leken hade till sex.

En vecka av så mycket, men mest i mitt huvud

I tisdags åkte jag till Stockholm för att befinna mig på min handledning för X jobb på onsdagen. Kanske tidigt att åka på tisdagen tänker ni men egentligen hade jag en klipptid på tisdagen men min frisör skickade sms och smet undan med "illamående" och sånt.

I väntan på flygbussen på Arlanda kom det fram en liten man som berättade att han var från Norrland hade bott i Stockholm 1946. Då kunde han staden innantill och utantill. Han hade bara bott där i 4 månader men staden kanske inte var så utbyggd på den tiden? Han berättade iallafall att det var på Kornhamnstorg i Gamla Stan som han såg en tomat för första gången. Sånt hade dom inte i Norrland. Han va tillbaka nu för att ta adjö till en gammal väl. Mannen var 81 år gammal. Mycket fin människa. En sån skulle jag vilja bli när jag blir gammal. Inte man då, utan en fin människa. Eller jag vill fortfarande vara en fin människa vid 81 års ålder.... (En fredag satt jag, Anna och Åsa och tjafsade om vem som skulle dö först och gå på vems begravning. Eftersom jag är yngst tänkte jag att jag skulle gå på deras men inte dom på min, men Anna hävdar att hon kommer leva längre än jag... Mycket absurd diskussion)

Igår var jag ensam hemma i Beddinge. Det började ösregna. Jag gick ut och ställde mig i regnet. Jag behövde rensa min själ från den ångestattack jag fick timmen innan från att ha hittat en jävla hemsida om mitt X kommande bröllop. Dom önskar sig ett våffeljärn, men inte vitt. Sen söp jag mig full.

Hej och hå

Jag sitter hemma hos Johan Holmberg som ska fixa någonting smart så att jag kan lägga ut ljudfiler på internet. Jag kan inga tekniska termer så jag vet inte vad han gör. Allt jag vet är att dom bombade mitt hus inatt. För andra gången. Kände tryckvågen i min vägg, blev rädd och ringde min granne Patrik som trodde att han pratade med sin väckarklocka.

Jag har ingenting att göra så jag bjuder på en gammal bild från Halloween (denna amerikanska högtid som jag firat på riktigt i staterna under min ungdom och som jag inte tycker Sverige egentligen har någonting med att göra...). En gång var jag utklädd till katt. En gång var jag utklädd till en Popples. Dom såg ut såhär.

Jag va inte så vig, men jävligt söt. Har kvar dräkten, den ska gå i arv. Min bror var en MASK gubbe.

I Sverige klädde jag ut mig till en Irländare. Jag tror att alla Irländare ser ut som Lepricons.

Jag drömmer så roligt...

I natt drömde jag att jag och Robin Paulsson var bästa kompisar. Jag var hans bästa tjejkompis. Jag fick följa med och hjälpa honom välja ut ett halsband till sin tjej. Robin, om du någon gång läser detta så vet jag vad du ska köpa till din tjej, det är ett halsband med en berlock som en kula eller running med, ja inte diamanter, men det glimmade fint, kedjan var silver och ganska smalt. Det var väldigt fint iaf. Som dom där dyra ryska äggen fast en boll istället. Bara silver och bling bling. Jag har aldrig sett den i en affär men vi kan leta tillsammans.

En förvarning

Klockan är sent och jag vill bara förvarna alla som vill bo i centrum Malmö att det hänger pundare här. Det värsta är nog nattklubben precis intill där det hänger tjejer mer kortkort och alldeles för höga skor som fastnar i den uråldriga vägen, alltså kullersten, vilket gör att dom skriker ut något sorts parningsläte som att någon man ska rädda dom innan kullerstenen tar deras "oskuld". Dessutom kör det runt killar i coola bilar (eller coola killar i bilar?) som frågar tjejerna om skjuts. Men dom ska ju till Hipp. Allt detta har jag sett idag. "Oskulderna" och coola-bil-killarna gör jag ingenting åt, men när folk vill knarka 20 meter ifrån mig ringer jag fan Öresundsbevakning. Dom ville ha mer information om vem jag var än vem männen var, så jag misstänker att dom misstänker att jag "trippar". Ni vet som coolt amerikans slang. You trippin'. Coolt.
Ja, summan av kardemumman, flytta inte till centrum. Stanna på landet, vid havet, där ni kan rensa era tankar och vara er själva. Lukta på ren luft och inte på billig parfym.

Min danska härkomst

När jag var liten fick jag en dansk kusin. Min faster gifte sig med en dansk och tydligen så är min farmor halvdanska, eller något.
Men eftersom jag är från sydkusten så hade vi även dansk TV, kanske för att avdramatisera oss från alla våldsbenäga amerikanska barnprogram vi egentligen var uppväxta med från hooden i Detroit.
Iallafall så tittade vi på Bamse och Kylling, kanske mest hemma hos farmor, men jag kommer ihåg nu när youtubade det för minnets skull, att jag va bestört över bamses höfter och trodde att björnen var en kvinna. Är Bamse en kvinna? Han/hon är ju lite feminin måste jag säga. Jag ska för övrigt spendera påsken hos dansk-släkten iår, första gången i mitt 25 åriga liv. Hoppas det blir kylling!

Vi hade kul i Kalmar. Det hade vi.

Hundparken vid Kronprinsen + fyllo = sant

Idag tänkte jag gå förbi hundparken med Douglas på vägen hem till min boning eftersom han brukar insistera om det. Då visste jag inte att där brukade hänga fyllon i den hundparken. Fyllehund får ju ett helt ny innebörd nu...
IALLAFALL så satt där ett fyllo på bänken utanför som frågade mig: VARFÖR får inte jag kissa i parken när dom (pekar på hundarna) får kissa överallt?!

Jag kunde inte svaret.

Cougar

Tossels

Douglas modeblogg

Såhär ser det ut när Douglas lever la dolce vita



20:04 - En vanlig lördag börjar oskyldigt. Lite småsnack, skvaller om vem som kissat på vilket träd.


20:06 - Senare åkte spriten fram. Han är känd för att vara en partyhund.


21:15 - Kanske lite för mycket nu. Börjar han däcka?


22:28 Nu börjar han sluddra. Han kommer inte in på Hipp med den attityden. Fyllehund.

JA!

Thomas har flyttat ner till moderlandet. Efter 2 år på resande fot i huvudstaden för att leta efter sig själv har han hittat hem till mig igen! Jag tror jag gjorde ett så stort avtryck på honom att han bara va tvungen att flytta efter mig. Vem ska annars liksom skrämma ihjäl honom när han kommer hem om dagarna? Nä, precis. Men nu har jag chansen igen. Välkommen hem min son! (Nä, han är inte min son, men dom säger så någonstans i bibeln och detta kändes som en helig... grej...)

Albin dansar som Steveie Wonder

Lördagsnöje.

En koalakotlett

Inatt drömde jag att min mormors hus var lite av en djurpark och där hittade jag en övergiven koala. Nu vet jag inte hur stora koalabjörnar brukar vara men denna var ganska liten. Den kramade sig fast vid mig och var rädd. Mysigt. Gulligt. Sen skulle jag försöka få tillbaka den dit den hörde hemma, men den började bli otrevlig och rev mig. Jag va tvungen att smuggla den till skogen och hoppades att jag skulle få se min nyfunna vän någon gång i framtiden igen... Som Rädda Willy.
Jag fick lägga den i en burk, en plastburk som jag brukar lägga mat i och stänga locket, dels för att den började bli otrevlig och dels för att ingen annan fick se den.
Sen när jag öppnade locket låg där en kotlett.

Jag gjorde en upptäckt igår. Jag drack vatten som inte smakade någonting. Vatten brukar smaka vatten. Detta vattnet smakade luft. En av dagens höjdpunkter. Inte som koalakotletten.

En lördag full av bak... Eller bakfull.

Igår drack jag öl som om det inte fanns en morgondag. Jag vet inte alla detaljer på kvällen mer än att det fanns en tjej på brogatan som hade fula gubbabyxor och en hudfärgad korsett på sig. Hon hade nog läst i Damernas Värld att man kan ha en korsett som linne nu. För det har jag läst. Jag får 3 nummer av DV i utbyte mot en ost av min granne. Sen dansade hon med en kille som var klädd som en medlem i björnligan. Han hade väldig flexibel nacke. Någonstans där kom jag på att det hade varit roligt att kasta min cykel i kanalen. Sen var det roligare att kasta någon annans cykel i kanalen. Jag tror aldrig vi gjorde det men jag vet inte var jag ställde min cykel.

Det började med att jag helt oskyldigt skulle se Malin Nanhed uppträda på På Besök. Men pga av bortfall i ensemblen fick jag hoppa in och köra. Jag är för bra för att vara sann. Helt enkelt. Ingen i denna lägenheten säger emot iaf. Så det så.

Imorse hämtade Kristina upp mig. Vi gjorde stan, bakfull som ett ägg och tyckte att det var roligt att göra såhär:



Nu passar jag en hund som heter Albin som verkar vara kär i Måns "mums mums" Zelmerlöv. Då ser det ut såhär:

Mitt ständiga problem. Det är som en cirkel.

Jag har gjort en impirisk undersökning när det kommer till män jag träffat. Dom säger att dom vill ha en sån som mig för jag klarar mig själv (med det menar dom att jag kan sätta ihop en bokhylla från IKEA själv, och det kan jag minsann!). Sen dumpar dom mig för en tuperad/sprayad tjej som skrattar åt ingenting så att det nästan blir pinsamt och är så handlingsförlamade att dom inte kan torka sig själva i r*ven.... Tjejerna är inte dumma, dom är skolsmarta, men det är väl allt... IALLAFALL... Jag är som sagt inte bitter för jag vill ju ändå inte ha en kille som ska leka machoman hela dagen, sen vill jag ju inte ha en mes heller. Detta har iaf hänt flera gånger så jag börjar se mig omkring i nya vrår... Det var lättare förr när jag såg ut som en föregångare till EMO. Om jag ska tillbaka till dom killarna som jag idag kallar Malmö Dandy och hänger runt möllan och spelar svåra och känner varandra så måste man ha långt hår och extrem snedlugg. Om du är blond ska du gärna ha rött läppstift. Håret ska se ut som om du precis vaknat men det har egentligen tagit en halvtimme att tupera det. Du ska vara naturlig, är du mörk ska du inte ha smink, eller det ska inte se ut som om du har smink. Du ska hävda att du är feminist men egentligen tycker du om när killar sätter ihop din IKEA hylla åt dig och du spelar lite dum och vågar inte be chefen om högre lön. Du tycker att du är lagom feminist om du säger fitta ibland....

Jag har kort hår, inget läppstift för jag har redan så stora läppar och är varken blond blond eller mörk. Sen är jag ganska blyg. Ganska snygg. Himla rolig och smart. Tycker om långa promenader... nej det gör jag inte. Eller jo kanske. Det beror väl på....

Bilden är från början av 2001 när jag va ung och svår. Jag lyssnade på Broder Daniel och Liberator och hängde med killar som spelade i band. Jag va tillsammans med en sångare och en trummis. Inte samtidigt. Jag gillar ju konstnärliga mansfolk. Nu är jag äldre och får inget CSN längre.... Vad hände?

Och nu något för våra tyska vänner!

Kaffeeweisser

In heissen Kaffee einrühern – sofort löslich.
Nach Geschmack dosieren.

Zutaten: Glukosesirup, gehärtetes Pfanzenfett, Stabilisatoren (E 452, E 340), Milcheiweiss, Lactose, Emulgator E 471, Trennemittel E 551, Farbstoff Beta-Carotin.
Dieses Produkt enhält Milcheiweiss und Lactose.

Livet är trissdess

Jag sitter på mitt ny-gamla jobb i TRELLEBORG i ett hus som är granne med ett annat hus där det står mycket stort på taket: MOTOR CYKLAR. Jag undrar vem som sär skrev det hela och vem som bestämde sig för att inte säga något. Tillverkaren kanske?

I natt jag drömde...

I natt hade jag en dröm som jag brukar ha, eller det kommer till mig typ en gång i kvartalet men jag vill veta vad den betyder. Drömmen handlar om att jag ska gå om grundskolan eller gymnasiet.
Denna gången skulle vi ha Let’s Dance tema på Smygeskolan där jag gick på låg- och mellanstadiet.
Min bror körde mig från Malmö till Smyge och släppte av mig vid busshållsplatsen. Där träffade jag Annika och Anna som redan hade sina paljett, isdans klänningar på sig. Jag hade mina kläder i väskan och blev nervös över att jag inte skulle hinna byta om. Sen kom bussen och mitt jojo kort funkade inte på den bussen för det skulle vara speciella biljetter om man gick på låg- och mellanstadiet…. Men busschauffören va snäll och jag fick sätta mig.
Jag satte mig bakom Anna och Annika och tappade något på golvet som rullade fram. Bussen stannade och alla blev sura för jag va tvungen att hämta upp mina saker. Det bör tilläggas att jag inte kände mig välkommen varken på bussen eller på skolan när jag va liten, på riktigt. Så jag sa till Annika och Anna att alla nog hatade mig. Och dom höll med, fast sen säger en tjej längre fram som brukade reta mig när vi va små ”Du har fina tänder Carolina”. Så log hon med munnen full av tandställning.
Jag sa tack och sen va det dags att gå av. Jag hade glömt mina skor på bussen och extra trosor hemma. Fjäderboan hängde slarvigt ut ur min väska. Vi hade förresten inte ens kört till Smygeskolan utan till Köpingeskolan som numera låg i Beddingestrand. När vi körde förbi mitt hus tänkte jag ”nä det är väl lika bra att jag flyttar hem igen”….

VAD FAN BETYDER DET!?!?!?!?

Käglinge? Kävlinge? Same same... Ett gig är ett gig.

För er där ute som undrar hur jag ser ut på scen så bjuder jag härmed på en bild. Låt inte det sneda fingret och de röda ögonen lura dig. Jag ser alltid ut så. Som en vampyr.

Dessa borde redan vara kända.

Pengar för ingenting produktioner

Vi planerade ett produktionsbolag under hösten, tills uppenbarligen SR fick nys om oss och ville ha oss för sig själva, på två olika delar av Sverige. Jag kan förstå dom, vem kan motstå detta?

DAGENS fråga?

Angående melodifestivalen som har intagit staden Malmö. Tävlar vi verkligen i musik? Tävlar vi inte i musiksmak? Jag menar, det är ändå folket som röstar fram låtarna, alltså är det ju svenska folkets musiksmak. Vem har bäst smak? Antagligen Norge förra året. Skulle misstänka att svenska folket inte har bra smak iår heller....

Dagens fråga?

Borde inte tandtrollen i reklamen för SB12 läspa, med tanke på att dom bara har vars en tand?

Jag gillar 118 100

Idag glömde jag helt bort mitt huvudämne psykologi och fick vända mig till mina vänner, 118 100.

Carolina skriver: Vad heter den syndrom som uppmärksammades efter att soldater från USA kom hem från Koreakriget och vågade inte sitta med ryggen fri i skräck om att bli påhoppade?

118 100 svarar: 118 100 tror du åsyftar (fint ord) stridsutmattning som uppkommer i samband med en lång tids psykiska påfrestningar. När man är drabbad av det så man kan (obs, dom skrev så) bli kraftigt förvirrad, uppträda osäkert i det avseende att man inte vet vad som rätt eller fel (obs, fortfarande dom som skriver så) samt att inte veta vad man gör. Man kan även bli handlingsförlamad, få stora problem med att fatta beslut samt extrem utmattning. Vill du ha nästa fråga gratis? (sen kommer det någon hemsideadress)

Carolina svarar på svaret: Jag kom på att det jag sökte var post-traumatiskstess syndrom. Tack ändå.

Självdestruktiva jävel

Jag är mycket besviken på att mina fina filmer inte går att se. För det hade minst sagt varit underhållande i min tid av tristess.
JMK är fullt av unga vuxna, blonda, blåögda studenter som ser mest ut som bländade rådjur men som tror att dom kan förändra välden med att bli journalister. Det har jag för övrigt aldrig trott. Jag ville mest bli journalist för att jag ville. Jag vill inte förändra världen med min journalistik, jag vill bara va.

Egentligen vill jag bara ligga i min soffa och titta på cityakuten eller CSI. Eller promenera runt på min 32 kvm rastlös som jag brukar göra. Jag vill ha en egen studio i mitt hem.

Jag har blivit rädd för stand up. Djävulens påfund. Oavsett hur det går skakar jag som ett asplöv innan jag går upp på scenen, får en blackout och en stund av ångest. Är det värt det? ÄR DET DET!? Självdestruktiva jävel.

Bilden är från innan hedenhös. Såhär såg jag ut i min ungdom på Valborg. FYI.

Vi älskar Lotta Engberg!

I början av året gjorde Carolina och Thomas en roadtrip till huvudstaden i snö och slask. Men ingenting kunde hindra oss när vi hade Lotta Engberg på kassettband!